| Josia renar gudstjensten. | 2 Konunga-Boken. | Cap. 23. | 677 |
Mashith, som Salomo, Israels konung, byggt hade till Astoreth, Zidons styggelse och Chemos, Moabs styggelse, och Milcom, Ammons barns styggelse,* orenade konungen; *2 Mos. 23: 24. 1 Kon. 11: 5, 7.
Ordet styggelse står här i stället för afgud, se Dan. 9: 27; 11: 31. Matth. 24: 15.
14. Och slog sönder stoderna, och utrotade lundarna,* och uppfyllde deras rum med menniskoben; *2 Mos. 34: 13. 4 Mos. 33: 52. 5 Mos. 7: 5.
15. Sammalunda ock det altaret i BethEl, höjden, som Jerobeam, Nebats son, gjort hade, den Israel hade kommit till att synda;* detsamma altaret bröt han neder, och höjden, och brände upp höjder, och gjorde henne till stoft, och brände upp lunden. *1 Kon. 12: 28.
16. Och Josia wände sig om, och fick se de grifter, som woro på berget, och sände bort, och lät hemta benen utur grifterna, och uppbrände dem på altaret, och orenade det efter HERrans ord,* som Guds mannen utropat hade, den detta så föresagt hade. *1 Kon. 13: 2. 2 Chrön. 34: 5.
17. Och han sade: Hwad är detta för en wård, som jag här ser? Och folket i staden sade till honom: Det är den Guds mannens grift,* som af Juda kom, och detta utropade, som du gjort hafwer med altaret i BethEl. *1 Kon. 13: 30.
18. Och han sade: Låt honom ligga; ingen röre hans ben. Alltså wordo hans ben friade med den prophetens ben, som utaf Samarien kommen war,
19. Han kastade ock bort alla höjders hus uti Samarie städer, som Israels konungar gjort hade till att förtörna (HERran), och gjorde med dem alldeles, såsom han i BethEl gjort hade.
20. Och han offrade alla höjdernas prester,* som der woro, på altarena, och brände så menniskoben deruppå, och kom igen till Jerusalem. *2 Chrön. 34: 5, 6.
Se 5 Mos. 13: 5. De hade begått det brott, som efter Herrans lag förtjente det högsta straff; de hade förfört folket till affall ifrån Herran, de hade mördat och offrat menniskor åt afgudarna och förtjent det straff, som nu öfwergick dem. Denna utrotelse af afguderiets styggelser sträckte sig således äfwen till det folk, som war qwar af de tio stammarne.
21. Och konungen böd folket, och sade: Håller HERranom eder Gud Passah,* såsom skrifwet är i denna förbundsbok. *2 Mos. 12: 3. 5 Mos. 16: 2. 2 Chrön. 35: 1.
22. Ty intet Passah war så hållet som detta ifrån de domares tid, som Israel dömde, och i alla Israels konungars och Juda konungars tid;
23. Utan i adertonde året konungs Josia wardt detta Passah hållet HERranom i Jerusalem.
24. Desslikes rensade Josia ut alla spåmän, tecknatydare, beläten och afgudar, och alla styggelser, som i Juda land och i Jerusalem sedde wordo; på det han skulle upprätta lagens ord,* som skrifne stodo i boken, som presten Hilkia fann i HERrans hus. *3 Mos. 19: 31; cap. 20: 27. 5 Mos. 18: 11. Es. 8: 19.
25. Hans like hade ingen konung warit före honom, den så af allt hjerta, af all själ och alla krafter sig till HERran wände efter all Mose lag; och efter honom kom ej heller hans like upp.
26. Dock wände icke HERren sig ifrån sin stora wredes grymhet, der Han med öfwer Juda förtörnad war, för alla de retelsers skull, dermed Manasse honom retat hade.
Hade folket nu gjort grundlig och allwarlig bättring, så hade det kunnat undgå det öfwerhängande straffet; men denna bättring war blott skenbar, den war blott ett werk af konungen och några få fromma i landet.
27. Och HERren sade: Jag will ock kasta* Juda ifrån mitt ansigte, såsom jag Israel bortkastat hafwer; och skall förkasta denna staden, som jag utwalt hafwer, nemligen Jerusalem, och det hus, der jag om sagt hafwer: Mitt namn skall wara der. *2 Kon. 24: 3, 4.
28. Hwad nu mer af Josia sägandes är, och allt det han gjort hafwer, si, det är skrifwet uti Juda konungars Chrönika.
29. Uti hans tid drog Pharao Necho, konungen i Egypten, upp emot konungen af Assyrien wid den elfwen Phrath;* men konung Josia drog emot honom, och blef död i Megiddo, då han hade sett* honom. *2 Chrön. 35: 20. Jer. 46: 2. †2 Kon. 14: 8.
Josia wille hindra Pharao Necho att tåga igenom landet. Men den fromme konungen
_687.jpg&oldid=343847){kind=link}