| 740 | Josaphats seger. | 2 Chrönike-Boken. | Cap. 20. |
18. Då böjde sig Josaphat med sitt ansigte till jorden, och hela Juda och Jerusalems inbyggare föllo neder för HERran. och tillbådo HERran.
19. Och Leviterna utaf de Kehatiters barn och utaf de Korhiters barn stodo upp till att lofwa HERran Israels Gud med hög röst åt himmelen.
20. Och de woro bittida uppe om morgonen, och drogo ut till den öknen Thekoa; och då de utdrogo, stod Josaphat, och sade: Hörer härtill Juda, och I Jerusalems inbyggare: Tror uppå HERran eder Gud, så warden I trygge; och tror Hans propheter, så sker eder lycka.
21. Och han underwiste folket, och satte sångare för HERran, och dem som lofwa skulle i helig skrud och gå för wäpnade hären och säga: Tacker HERranom, ty hans barmhertighet warar ewinnerligen.* *Ps. 136: 1.
Denna uppställning af hären war det tydligaste bewis på en fast tro och förtröstan på Herran, af hwilken man wäntade segren. I tron prisade de Herran för den wälgerning, de wäntade.
22. Och då de begynte till att tacka och lofwa, lät HERren bakhären, som emot Juda kommen war, komma in på Ammons barn, Moab och dem af Seirs berg, och de slogo dem.
En skara af Edomiter, som legat i bakhåll, blef nu förblindad, så att den anföll sina egna bundsförwandter, emedan den höll dem för Israeliter.
23. Då stodo Ammons barn och Moab emot dem af Seirs berg, till att förspilla och nederlägga dem; och då de hade gjort ända på dem af Seirs berg, halp den ene den andre, att de ock förderfwade sig. * *Dom. 7: 22. 1 Sam. 14: 20.
Wid detta anfall uppstod ett ursinnigt handgemäng i den fiendtliga hären, så att de förstörde hwarandra. På samma sätt går det i allmänhet, att mörkrets rike bereder sig sin egen undergång.
24. Men då Juda kom till Mizpe wid öknen, wände de sig emot hopen; och si, då lågo de döda kroppat på jorden, så att ingen undsluppen war.
25. Och Josaphat kom med sitt folk till att byta deras rof, och funno ibland dem många egodelar och kläder, och kosteliga tyg; och skinnade dem, så att de icke mer kunde föra; och utbytte rofwet i tre dagar; ty det war ganska mycket.
26. På fjerde dagen kommo de tillhopa uti Lofsdalen; förty det lofwade de HERran; deraf heter det rummet lofsdal allt intill denna dag.
Lofsdalen är en utsträckning af Josaphats dal öster om Jerusalem. Der lofwade de Herran för den stora segren, sedan Herren hade hållit dom öfwer sitt folks fiender.
Denna sammangaddning af fiendtliga folk emot Juda rike, och Herrans underbara dom öfwer dessa folkskaror, är en stor förebild utaf ännu talrikare fienders församling och undergång i Josaphats dal, se Joel 3.
27. Alltså wände hwar och en af Juda och Jerusalem tillbaka igen, och Josaphat för dem, så att de drogo till Jerusalem med fröjd; ty HERren hade gifwit dem en glädje öfwer deras fiender;
28. Och drogo in uti Jerusalem med psaltare, harpor och trumpeter till HERrans hus.
29. Och Guds fruktan kom öfwer alla riken i landen, då de hörde, att HERren hade stridt emot Israels fiender.
30. Alltså wardt Josaphats rike stilla; och Gud gaf honom ro allt omkring.
31. Och Josaphat regerade öfwer Juda; och war fem och trettio åt gammal, då han konung wardt, och regerade fem och tjugu år i Jerusalem; hans moder hette Asuba, Silhi dotter.* *1 Kon. 22: 42.
32. Och han wandrade uti sin faders Asa wäg, och gick icke derifrån, att han ju gjorde, det HERranom wäl täcktes;
33. Undantaget att de höjder icke borttagne wordo; förty folket hade ännu* icke skickat sitt hjerta till deras fäders Gud. *2 Chrön. 17: 6.
En del af folket hade ännu icke gifwit sitt hjerta åt Herran. Höjderna blefwo icke borttagna, och detta bewisar brist på tro och lydnad.
34. Hwad nu mer af Josaphat sägandes är, både det första och det sista, si, det är skrifwet i Jehu gerningar, Hanani sons,* hwilka han upptecknat hafwer uti Israels konungars bok. *2 Chrön. 19: 2.
35. Derefter förenade sig Josaphat, Juda konung, med Ahasia, Israels konung, hwilken ogudaktig war med sitt wäsende.
36. Och han samfälde sig med honom till att göra skepp, att de skulle fara
_750.jpg&oldid=343984){kind=link}