| 774 | Folkets synd. | 1 Esra Bok. | Cap. 8. |
öfwerstar, och Jojarib och Elnathan, lärare;
17. Och sände dem ut till Iddo, öfwersten, till Casiphja, att de skulle hemta oss tjenare uti wår Guds hus; och jag gaf dem in, hwad de tala skulle med Iddo och hans bröder, de Nethinim, i Casiphja.
18. Och de hade till oss efter Guds goda hand öfwer oss* en klok man utaf Maheli barn, Levi sons, Israels sons, Serebia, med hans söner och bröder, aderton; *Esra 7: 9.
19. Och Hasabia och med honom Jesaja af Merari barn med hans bröder och deras söner, tjugu;
20. Och af de Nethinim, hwilka David och förstarna gåfwo till att tjena Leviterna, twåhundrade och tjugu, alle nämnde wid namn.
21. Och jag lät der wid elfwen wid Ahava utropa en fasta, att wi skulle ödmjuka oss för wår Gud till att söka af Honom en rätt wäg för oss och wåra barn och alla wåra håfwor.
22. Ty jag skämdes bedjas ledsagare och resenärer af konungen, att de skulle hjelpa oss för fienderna på wägen; förty wi hade sagt konungen: Wår Guds hand är till det bästa öfwer alla de Honom söka; och Hans starkhet och wrede öfwer alla dem, som Honom öfwergifwa.
23. Alltså fastade wi, och sökte detta af wår Gud, och Han hörde oss.
Huru lefwande Esras gudsfruktan war, och huru angelägen han war att icke på något sätt wanära Herran eller ohelga Hans namn, wisar sig icke blott uti hans brinnande bön och lofsång, utan nu särskildt deruti, att han icke wille wisa den minsta räddhåga eller söka menskligt beskydd, sedan han hade aflagt den bekännelsen, att Guds hand är till det bästa öfwer alla dem, som Honom söka. Denna förtröstan will han nu ådagalägga, för att icke genom någon misströstan wanhelga Herrans namn och gifwa hedningarna anledning att förakta Israels mäktiga Gud.
24. Och jag afskilde tolf af de öfwersta presterna, Serebia och Hasabia, och med dem tio deras bröder;
25. Och wägde dem till silfwer och guld och tyg till häfoffer i wår Guds hus, hwilka konungen och hans rådsherrar och förstar och hela Israel, som för handen war, till häfoffer gifwit hade.* *Esra 7: 15.
26. Och wägde dem till i deras hand sexhundrade och femtio centner silfwer; och i silfwertyg hundrade centner, och i guld hundrade centner;
27. Tjugu gyldene skålar, de höllo tusende gylden, och twå goda kosteliga kopparkärl, klara såsom guld;
28. Och sade till dem: I ären helige HERranom; så äro ock kärlen heliga; dertill det frigifna silfwer och guld HERranom edra fäders Gud.
29. Så waker, och bewarer det, till dess I wägen det in för öfwersta presterna och Leviterna* och öfwersta fäderna i Israel i Jerusalem uti HERrans hus kistor. *Neh. 10: 89; cap. 12: 44.
30. Då togo presterna och Leviterna det wägda silfret och guldet och kärlen, att de skulle föra det till Jerusalem till wår Guds hus.
31. Alltså foro wi ifrån elfwen Ahava på tolfte dagen i förstå månaden, att wi skulle draga till Jerusalem; och wår Guds hand war öfwer oss, och bewarade oss ifrån fiendernas hand och försåt på wägen.
32. Och wi kommo till Jerusalem. och blefwo der i tre dagar.
33. På fjerde dagen wardt wägdt silfret och guldet och kärlen uti wår Guds hus under Meremoths hand, Uria sons prestens, och med honom war Eleazar, Pinehas son; och med dem Josabad, Jesua son, och Noadja, Binnui son, de Leviter:
34. Efter hwars tal och wigt; och wigten wardt på den tiden all beskrifwen.
35. Och fängelsets barn, som utur fängelset komne woro, offrade bränneoffer Israels Gudi tolf stutar för hela Israel sex och nittio wädrar, sju och sjuttio lam, tolf bockar till syndoffer; alltsammans till bränneoffer HERranom.* *Esra 6: 17.
36. Och de antwardade konungens befallning åt konungens embetsmän och
_784.jpg&oldid=344069){kind=link}