| 802 | Hamans hat mot Judarna. | Esthers Bok. | Cap. 3, 4. |
handen och fick Haman, Medatha son, den Agagiten, Judarnas fiende. *Esth. 8: 2.
11. Och konungen sade till Haman: Silfret ware dig skänkt, och folket dertill, att du må dermed göra, hwad dig täckes.
12. Då kallade man konungens skrifware på trettonde dagen i första månaden, och wardt skrifwet, såsom Haman befallde, till konungens förstar och till landshöfdingarna både här och der i landen och till höfwitsmännerna för hwart folk i landen här och der efter hwars och ens folks skrift och efter deras mål; under konung Ahasveros namn, och med konungens insegel försegladt.
13. Och brefwen wordo försända med bud uti alla konungens land, till att förgöra, dräpa och förlägga alla Judar, både unga och gamla, barn och qwinnor, allt på en dag, nemligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är den månaden Adar; och till att sköfla deras gods.
14. Alltså höll brefwet inne, att ett bud utgånget war i alla land till att förkunna alla folk, att de på den samma dagen skulle redo wara.
15. Och buden gingo ut med hast efter konungens befallning; och i staden Susan wardt uppslaget ett påbud;* och konungen och Haman sutto och drucko; och staden Susan wardt bekymrad. *Esth. 4: 8.
Emedan uti staden Susan bodde en mängd Judar, så blef äfwen det öfriga folket bekymradt för det stora blodbadet, som war att wänta, och fruktade måhända äfwen att uti dessa wåldsamheter blifwa inwecklade.
4. Capitel.
Mardechai gråt, begäran. Esthers ursäkt, fasta.Då Mardechai förnam, hwad skedt war, ref han sina kläder sönder, och drog en säck uppå, och strödde aska uppå sig;* och gick ut midt i staden, ropande högeligen och klageligen; *Jon. 3: 6.
2. Och kom in för konungens dörr; ty ingen måtte komma in genom konungens dörr, som en säck hade på sig.
Allt hwad som erinrade om Israels Gud och om bot och bättring, wille Persiens konung icke se, emedan han enligt deras falska lära sjelf ansågs för en gud.
3. Och i alla land, dit som konungens ord och bud räckte, war en stor jemmer ibland Judarna; och många fastade och greto, sörjde och lågo i säckar och i aska.
I den stora nöden och faran wände sig nu Judarne med fasta och bön och med yttre tecken till bättring till sina fäders Gud och bådo om nåd och beskydd. Wi finna icke, att de gjorde detta före Jerusalems förstöring, ehuru faran då war lika stor. De hade således genom Herrans tuktande nåd blifwit förödmjukade, deras starka böjelse för afguderiet war bruten, och de hade nu deremot en djup afsky för hedningarnas falska gudar. De fingo nu i fångenskapen erfara bönhörelsen af Salomos härliga bön och blefwo frälste, då de ropade till Herran i det främmande landet, der de woro.
4. Då kommo Esthers tjenstepigor och hennes kamererare, och sade henne det; då wardt drottningen swårligen förfärad; och hon sände kläder till Mardechai, att han skalle draga dem uppå, och lägga säcken af sig; men han tog dem icke.
5. Då kallade Esther Hatach, en af konungens kamererare, som för henne stod, och gaf honom befallning till Mardechai, att hon måtte få weta, hwad det wore, och hwi han gjorde så.
6. Då gick Hatach ut till Mardechai, der han stod på gatan i staden utanför konungens port.
7. Och Mardechai sade honom allt, det honom händt war, och summan af silfret, som Haman tillredt hade till att wäga in uti konungens kammare för Judarnas skull, att han måtte förgöra dem.
8. Och fick honom afskriften af budet,* som i Susan uppslaget war på deras förderf, att han skulle det låta se Esther; och böd henne, att hon skulle ingå till konungen, och bedja en bön af honom, och få weta af honom om sitt folk. *Esth. 3: 15.
9. När Hatach kom in, och sade Esther Mardechai ord;
10. Sade Esther till Hatach, och lät säga Mardechai:
11. Det weta alla konungens tjenare och folken i konungens land, att hwilken
_812.jpg&oldid=344135){kind=link}