Eph. 4: 11–13. 2 Cor. 11: 2. 1 Cor. 4: 1; cap. 3: 7, 9, 10; cap. 4: 15.
Den treeniga Gudens gudomliga wäsende, 2 Pet. 1: 4. Och Jesu menskliga naturs substans och wäsende, Joh. 15: 1, 2, 4. 1 Cor. 6: 15–17. Eph. 5: 30. Gal. 2: 19, 20. Warder förenadt med en Christtrogen menniskas kropp och själ, 1 Cor. 6: 15, 19. Joh. 14: 23. Gal. 3: 27; cap. 2: 19, 20. Andeliga föreningens ändamål, Rom. 8: 10, 11, 16, 26, 35. Joh. 6: 54, 56, 57; cap. 17: 20, 21—23. Eph. 4: 11, [et]c. Andeliga föreningens frukt och werkan. En inbördes meddelning mellan de förenade: Christus meddelar oss allt sitt goda, lidande, lif, död, uppståndelse, saliggörande rättfärdighet och himmelsfärd, Phil. 3: 9–11. Col. 2: 20. Rom. 4: 25; cap. 8: 31—34. Gal. 2: 20. Phil. 1: 20. 2 Cor. 5: 21. 1 Cor. 1: 30. Jemwäl barnaskapet, himmelska arfskapet och ewiga härligheten, Rom. 8: 14, 17. Joh. 1: 12. 1 Joh. 3: 1, [et]c. Joh. 17: 24. Deremot tillegnar sig Christus hwad de trogna wederfares, Zach. 2: 8. Matth. 10: 40; cap. 25: 35, 40, 45. Luc. 10: 16. Joh. 13: 20. Ap.G. 9: 4.
Förföljelse, för lärans skall: derom handlas, jemwäl om wår pligt, Matth. 10: 16–40. Marc. 4: 17; cap. 13: 5—23. Luc. 21: 12, 13, [et]c. Werlden menar sig dermed tjena Gud, Joh. 16: 2. Salige de som lida förföljelse, Matth. 5: 10–12. 1 Pet. 4: 16. 2 Tim. 3: 12. Ap.G. 14: 22. Glädja måste man sig i förföljelsen, Matth. 5: 12. Ap.G. 5: 41; cap. 20: 24. Rom. 5: 3. Col. 1: 24. Ebr. 10: 34; cap. 11: 25.
Förhärdelse och Förstockelse. Förhärda och förstocka sig sjelf af sin egen wantro, 1 Sam. 6: 6. 2 Kon. 17: 14, 15, 17. 2 Chrön. 30: 7, 8; cap. 36: 13. Neh. 9: 16, 17, 26, 29, 30. Job 21: 14, 15. Ps. 78: 9–58. Ps. 95: 8. Es. 6: 9–11; cap. 29: 9—11. Jer. 5: 3, 23; cap. 6: 7, 10. Hes. 2: 3, 4, 6; cap. 3: 7; cap. 12: 2. Zach. 7: 11, 12. Ap.G. 7: 51. Rom. 2: 5. Gud förhärdar Pharaos hjerta, 2 Mos. 7: 3, 13, 22. Det är, han tager sin nåd ifrån honom för många föregångna synders skull, och tillstädjer satan och honom sjelf förhärda sitt hjerta. Är alltså Gud icke orsaken till förhärdelsen, Ps. 5: 5. Ps. 45: 8. Utan djefwulen, 2 Cor. 4: 4. Ap.G. 5: 3. Eph. 2: 2. Men förnämligast menniskan sjelf, som will icke af Guds, utan af djefwulens anda regeras och honom åtlyda; derföre säges Pharao sjelf hafwa förhärdat sitt hjerta, 2 Mos. 8: 32; cap. 9: 34. 1 Sam. 6: 6. Ja, menniskan sjelf blifwer warnad af Gud, att hon ej skall förhärda sitt hjerta, Ps. 95: 8. Ebr. 3: 7, 8, 10, 12, 13, 15. Ty kan med förhärdelsen, när hon Gud tillskrifwes, intet annat förstås än ett rättfärdigt syndastraff, som Gud tillstädjer efter rättwis dom, för föregångna synders skull.
Förkastelse. De ogudaktigas ewiga förkastelse grundar sig icke derpå, såsom Gud utan något anseende till orsakerna, som fördömelsen förtjena, allena af ett blott rådslut och wälbehag från ewighet beslutit största delen menniskorna fördöma och förkasta, Joh. 3: 16–19, 36. Tit. 2: 11. Rom. 11: 32. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Hes. 18: 23, 32; cap. 33: 11. Icke heller derpå, att Christi förtjenst icke wore allmän, Es. 53: 5–7. Rom. 8: 33. 2 Cor. 5: 14. 1 Tim. 2: 6. Ebr. 2: 9. 1 Joh. 2: 2. Utan hon grundar sig på det, som Gud från ewighet förutsåg, den till ändan framhärdande obotfärdighet och otro, som hos de flesta menniskor, medelst deras eget wållande, skulle sig infinna, Joh. 1: 11, 12; cap. 3: 17—19, 36. Marc. 16: 16. Matth. 23: 37. Ords. 1: 24–26. Os. 13: 9.
Eljest kunde icke Gud med rätta klaga öfwer obotfärdighet och otro, och derföre werlden straffa, Joh. 16: 8, 9. Matth. 21: 32. Luc. 7: 29, 30; cap. 20: 5.
Förlåtelse; se Försonlighet. Den broderliga och christeliga framställes, Matth. 6: 14, 15; cap. 18: 35. Exempel: Joseph, 1 Mos. 45: 1, [et]c.; cap. 50: 15, [et]c. Moses, 4 Mos. 12: 10, 11. Stephanus, Ap.G. 7: 60. Christus, Luc. 23: 34.
Huru förlåta? Af allt hjerta, 1 Joh. 3: 18. Såsom Gud oss i Christo förlåtit hafwer, Eph. 4: 32. Col. 3: 13. Jer. 31: 34. Hwarföre? Att wi måge få förlåtelse, Matth. 6: 12, 14, 15. Huru ofta? Så ofta wår nästa bryter, Matth. 18: 21, 22. Luc. 17: 3, 4. Till en så broderlig och christelig förlåtelse fordras en ödmjuk afbön å dens sida som förtörnelsen åstadkommit, Matth. 5: 23, 24. Jac. 5: 16. Men å dens sida som förtörnad är, fordras en wänlig och broderlig bestraffning, 3 Mos. 19: 17. Matth. 18: 15, 16. Den måste den som brutit hafwer, tåligen och saktmodeligen upptaga, Ps. 141: 5. Ords. 9: 8, 9. Härpå måste följa en broderlig förlåtelse, Matth. 5: 25, 26. Luc. 17: 3, 4. Den befordras bäst, när wi döde hat, hämndgirighet, trätor och wrede, 3 Mos. 19: 17, 18. Rom. 12: 19–21. Ps. 94: 1. Ebr. 10: 30. Ords. 18: 1. Och oss beflita om kärlek, ödmjukhet, saktmodighet, långmodighet och frid, Ords. 10: 12. 1 Pet. 4: 8. Col. 3: 12–15. Gal. 5: 22, 23; cap. 6: 1. Hos Gud är mycken förlåtelse, Es. 55: 6, 7. Ps. 130: 4, 7.
Förlossning: Genom Jesum skedd, Os. 13: 14. Matth. 20: 28. Luc. 1: 68. Rom. 3: 24. 1 Cor. 1: 30. Gal. 3: 13; cap. 4: 4, 5. Eph. 1: 7. 1 Tim. 2: 6. 1 Pet. 1: 18. Ebr. 2: 15; cap. 9: 12, 15. Christus, förlossaren lefwer, Job 19: 25. Herrans förlossade komma till Zion med glädje, Es. 35: 10; cap. 51: 11. Förlossning från dödens kropp, Rom. 7: 24; cap. 8: 23. Eph. 4: 30.
Förmaning: Kommer predikoembetet till, 2 Tim. 4: 2. Tit. 1: 9. 1 Tim. 5: 1, 2, 20, 21. 2 Tim. 2: 24, 25. Evangelium ett förmaningsord, Ebr. 13: 22. Broderlig förmaning, 3 Mos. 19: 17. Ps. 141: 5. Ords. 9: 7, 8; cap. 12: 1; cap. 15: 32; cap. 17: 10; cap. 27: 5; cap. 28: 23; cap. 29: 1. Os. 4: 4. Matth. 18: 15, 16. Luc. 17: 3. Gal. 2: 11; cap. 6: 1. 1 Thess. 5: 11. Ebr. 3: 13. Jac. 5: 19, 20.
Förmätenhet: Skall man fly, Rom. 12: 3, [et]c.
Förnedring, Christi, Phil. 2: 6–8. Förnedrade upphöjas, [et]c. Hes. 21: 26. Luc. 14: 11. Ords. 25: 6, 7.
Förnekelse. Falska lärare och skrymtare förneka Christus, 2 Pet. 2: 1. Tit. 1: 16. 2 Tim. 3: 5. Den Christus försakar blifwer igen försakad Matth. 10: 33. Marc. 8: 38. Luc. 12: 9.
_840.jpg&oldid=344217){kind=link}