Hämndgirigas straff, Ords. 17: 11. Hes. 25: 12, 13. Ps. 8: 3. Martyrers blod ropar om hämnd, 1 Mos. 4: 10. Matth. 23: 35. Luc. 11: 51. Ebr. 12: 24. Uppb. 6: 10. Gud hämnas all missgerning, 2 Mos. 20: 5. Ords. 28: 17. 1 Sam. 24: 13. 2 Kon. 9: 7. Jer. 50: 15; cap. 51: 6, 11, 56. Hes. 24: 7, 8. Luc. 18: 6–8. 1 Thess. 4: 6. Exempel på dem, som icke warit hämndgirige: Saul, 1 Sam. 11: 13. David, 1 Sam. 24: 12. 2 Sam. 16: 10; cap. 19: 22. Jesus, Es. 53: 7. Luc. 23: 34. Stephanus, Ap.G. 7: 60.
Högfärd, Högmod, Stolthet: Är för Gud en wederstygglig synd, Ords. 8: 13; cap. 6: 16, 17; cap. 16: 5; cap. 21: 4, 24. Amos 6: 8. Luc. 16: 15. 1 Joh. 2: 16. 1 Pet. 5: 5. En fördömlig synd, Matth. 18: 3, 4. En hednisk synd, Rom. 1: 30. Som drifwer till alla synder; till föraktelse, Ords. 11: 2. Till trätor, Ords. 13: 10; cap. 28: 25. Strängeligen förbjuden, Ps. 101: 5. Hes. 7: 10. Jer. 9: 23. Rom. 11: 20. 1 Pet. 5: 5. 1 Tim. 6: 17. 2 Tim. 3: 2. Uti tal, Job 8: 2. Ps. 12: 4. Ps. 17: 10. Ps. 31: 19. Ps. 75: 5. Ps. 94: 3, 4. 2 Pet. 2: 18. Jud. Ep. 16. Uti ögonen, Ps. 18: 28. Ps. 131: 1. Ords. 6: 17; cap. 21: 4. Es. 2: 11; cap. 5: 15; cap. 10: 12. Uti åthäfwor, Ps. 101: 5. Micha 2: 3. Es. 3: 16, 17. Uti kläder, Es. 3: 16–24. Hes. 7: 20, 21. 1 Tim. 2: 9. 1 Pet. 3: 3. Luc. 16: 19; cap. 20: 46.
Guds swåra hotelse emot alla högfärdiga, 3 Mos. 26: 18, 19. Job 38: 15. Ps. 94: 2, 3. Ps. 119: 78. Ords. 15: 25; cap. 16: 5. Es. 3: 16, [et]c.; cap. 5: 15; cap. 3: 11. Jer. 13: 9; cap. 50: 31, 32. Hes. 33: 28. Os. 5: 5. Amos 6: 1, 8; cap. 8: 7. Högmod går för fall, Ords. 16: 18; cap. 18: 12; cap. 29: 23. Es. 2: 11, 12. Luc. 14: 11. Komma ändtligen på skam, Luc. 1: 51, 52. Ps. 73: 18–20. Ps. 37: 35. Job 24: 24.
Hwadan högfärd hafwer sitt ursprung, Marc. 7: 21–23. 1 Joh. 2: 16. Andelig högfärd förbjuden, Zeph. 3: 11. Luc. 18: 9, 10. Högfärdigas umgänge skall man fly, Ps. 101: 5. Högfärdige förgäta Gud, Os. 13: 6. Trakta efter företrädet, Luc. 14: 10. Frukta sig intet, Rom. 11: 20. Bedraga sig sjelfwa, Gal. 6: 3. 1 Cor. 4: 7; cap. 8: 2. Högmodighets exempel och dess straff, Pharao, 2 Mos. 5: 2. Mirjam, 4 Mos. 12: 1, [et]c. Kora, Dathan och Abiram, 4 Mos. 16: 12, 31, 32. Goliat, 1 Sam. 17: 4, 26, 49. David, 2 Sam. 24: 12, [et]c. Sanherib, 2 Kon. 18: 35, [et]c.; cap. 19: 28, 37. Es. 36: 1, [et]c. Usia, 2 Chrön. 26: 16, 19. Moabiter, Jer. 48: 29, 30; cap. 49: 16. Sodom, Hes. 16: 49. Tyrus, cap. 28: 2. Egypten, cap. 31: 10. Nebucadnezar. Dan. 4: 26–29; cap. 5: 22, 23, [et]c. Phariseen, Luc. 18: 11. Herodes, Ap.G. 12: 21, [et]c. Zedekia, 2 Chrön. 36: 12. Hiskia, 2 Chrön. 32: 25.
Högtid. Judarnes Påskhögtid; se Påska.
Pingstdags högtid, eller weckohögtid, 2 Mos. 23: 16; cap. 34: 22. 3 Mos. 23: 15. 4 Mos. 28: 26. 5 Mos. 16: 9. Ap.G. 2: 1; cap. 20: 16. Basuners högtid, 3 Mos. 23: 24. 4 Mos. 29: 1. 2 Chrön. 5: 13. Försonings högtid, 3 Mos. 23: 27. 4 Mos. 29: 7, 8. Löfhyddo eller tabernakels högtid, 2 Mos. 23: 16. 3 Mos. 23: 34. 4 Mos. 29: 12. 5 Mos. 16: 13; cap. 31: 10. Esra 3: 4. Neh. 8: 1, 17. Joh. 7: 2. Nymånads högtid, 4 Mos. 28: 11. 1 Sam. 20: 5. Hes. 45: 17, 18. Emot Judarnas högtider blifwer taladt, Es. 1: 11–13; cap. 66: 3. Amos 5: 21, 22; cap. 8: 10. Mal. 2: 3.
J.
Ja: War ja, och nej war nej uti Pauli ord, 2 Cor. 1: 17–19. Så bör en Christens tal wara, Matth. 5: 34–37. Jac. 5: 12. Löftena äro Ja och Amen i Christo, 2 Cor. 1: 20.
Jesus; se Christus.
Jungfru: Skonas i krig, 4 Mos. 31: 18. Föräldrarnas bewis på deras jungfruskap, 5 Mos. 22: 13. Lagen om en trolofwad jungfru som blef kränkt, antingen i staden, 5 Mos. 22: 23, 24. Eller ute på marken, v. 25—27. Lagen om mökränkning, 2 Mos. 22: 16. 5 Mos. 22: 28, 29. En jungfrus rätta omsorg, 1 Cor. 7: 34. Om jungfruståndet, och dess förmån, v. 25, [et]c.
K.
Kalk: betyder ofta wrede eller hämnd, Es. 51: 17. Jer. 25: 15. Ps. 60: 5. Ps. 75: 9. Uppb. 16: 19. Tages understundom för kors och motgång, Ps. 116: 13. Matth. 20: 22; cap. 26: 39. Marc. 10: 38; cap. 14: 36. Luc. 22: 42. Joh. 18: 11.
Kall; se Embete. Hwar och en skall blifwa i sitt kall, 1 Cor. 7: 20–22. 1 Thess. 4: 11. 1 Pet. 4: 15.
Kallelse: Till Christi rike. Före den kallelsen woro wi uti ett föredömligt tillstånd, Es. 9: 2. Luc. 1: 79. Eph. 2: 1–13. 1 Pet. 2: 10. Den treenige Guden, synnerligen den Helige Ande, 2 Cor. 3: 6, Kallar oss dertill, 2 Tim. 1: 9. Ap.G. 17: 30. 2 Cor. 5: 20. Luc. 24: 46, 47. Af blotta nåd, godhet och barmhertighet, 1 Cor. 1: 9. 2 Tim. 1: 9. Eph. 1: 3–6, 9, 10, 13. Col. 1: 12, 13. 2 Thess. 1: 11, 12. Rom. 9: 16. Medelst Evangelii predikan, Rom. 1: 16. Es. 55: 10, 11. 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Phil. 1: 27. 2 Thess. 2: 13, 14. Fordom genom Apostlarna; men nu genom Predikanter och Lärare, Matth. 28: 19. Marc. 16: 15. Matth. 22: 3. Jac. 5: 10. Matth. 10: 20. Luc. 10: 16. Ap.G. 26: 17. 2 Cor. 5: 20. De kallades andeliga pligt och skyldighet, 1 Cor. 1: 5–10, 30, 31; cap. 7: 15. Eph. 4: 1–5. Col. 3: 12–17. 1 Thess. 2: 13, 14; cap. 4: 1—8. 2 Thess. 1: 3–5; cap. 2: 13—15. 1 Pet. 3: 13–16; cap. 2: 9, 11, 13, 20, 21; cap. 3: 1—9. 2 Pet. 1: 5–8, 10. 1 Tim. 6: 11, 12, 14. Ebr. 3: 1, 7, 8, 12. Derföre kallas de trogne kallade helige, Rom. 1: 7. 1 Cor. 1: 2. Och sjelfwa kallelsen en helig och himmelsk kallelse, 2 Tim. 1: 9. Ebr. 3: 1. Phil. 3: 14. Denna kallelsen städse betrakta, Eph. 1: 18. 1 Cor. 1: 26. Och fast göra, 2 Pet. 1: 10.
Gud kallar till Christi rike, i den mening att alle skole salige warda, 1 Tim. 2: 4. Ps. 95: 8. Ords. 1: 24, [et]c. Es. 65: 2. Jer. 7: 13, 23.
Matth. 23: 37. Luc. 7: 30. Ap.G. 7: 51. Månge
_851.jpg&oldid=344250){kind=link}