äta och dricka, Matth. 26: 27, 28. Marc. 14: 22, 24. 1 Cor. 11: 24–30.
Måste för den skull, såsom en lekamlig beståndsdel, Jesu sanna lekamen och blod wara uti Nattwarden wäsendtligen tillstädes, och med brödet och winet sacramenterligen på ett öfwernaturligt sätt förenadt, Luc. 22: 20. 1 Cor. 10: 15–17; cap. 11: 27, 29.
Härtill kommer åtskillnaden emellan gamla och nya Testamentet: uti det gamla war Christus förebildad och afmålad; men uti det nya är Christus sjelf wäsendtligen tillstädes, Col. 2: 17. Ebr. 8: 5, 6; cap. 9: 9, [et]c.; cap. 10: 1, [et]c. Nattwardsgästerna äro antingen wärdige, som förut pröfwa sig sjelfwa, både efter lagen och evangelium, 1 Cor. 11: 28. 2 Cor. 13: 5. Eller ock owärdige och skrymtare, såsom Judas, som war ock tillstädes uti första Nattwarden, Matth. 26: 25. Marc. 14: 21, 22. Luc. 22: 19–21. Ehuruwäl nu de sednare icke delaktige warda af detta Sacraments tillhöriga andeliga nådewälgerningar, frukt och nytta, emedan dem felas tron som dem emottager, Joh. 1: 12. Likwäl efter som deras otro Guds trohet ej tillintetgör, Rom. 3: 3; Icke heller Jesu lekamens och blods närwarelse i Nattwarden beror af deras tro eller otro; eljest berodde Sacramentet icke på stiftarens wilja, utan på menniskans tro och wärdighet: derföre bekomma också de, medelst det wälsignade brödet och winet, Jesu sanna och wäsendtliga lekamen och blod, 1 Cor. 11: 27–29. Emedan winet och brödet är Jesu lekamens och blods delaktighet, 1 Cor. 10: 15–17. Härtill kommer, att påskalammet åto såwäl owärdige som wärdige, och blefwo med dess blod bestänkte, 2 Mos. 24: 8. Kalken eller winet bör lekmännen, såsom uti påfwedömet sker, ingalunda förwägrad warda; emedan Christus uti instiftelsen både ätande och drickande tillsammanfogat: ty böra de twå icke åtskiljas, Matth. 19: 6. Emedan äfwen om Apostlarna, som i Nattwarden föreställde alla christtrogna Nattwardsgästers personer, skrifwet står, att de efter Christi befallning, Matth. 26: 28, drucko deraf alle, Marc. 14: 23. Såsom ätandet, sammalunda är ock drickandet nödwändigt till Jesu åminnelse, Luc. 22: 19, 20. 1 Cor. 11: 24, 25. Corinthiska församlingen bestod såwäl af Lekmän som af Prester: nu samma rätt som hon hade till kalken, den böra ock alla Christliga församlingar hafwa, 1 Cor. 10: 16, 21; cap. 11: 26. Ändtligen böra både Lekmän och Prester förkunna Herrans död, och pröfwa sig sjelfwa: ty böra de från kalken icke uteslutne warda, 1 Cor. 11: 26, 28.
Bröd och win blifwa icke förwandlade uti Jesu wäsendtliga lekamen och blod, såsom man i Påfwedömet lärer; emedan Evangelisterna, jemwäl Paulus, icke allenast uti Nattwardens förhandling, utan ock både före och efter instiftelseordens uppläsande kallat brödet bröd och winet win, Matth. 26: 26, 29. Marc. 14: 22, 25. Luc. 22: 19. 1 Cor. 10: 17; cap. 11: 23, 26—28. Emedan ock bröd och win äro de medel, hwarmed och hwaruti Jesu lekamen och blod meddeladt warder: ty kunna dessa medel icke wäsendtligen förwandlade warda uti det som med dem gifwet warder: der en delaktighet är, måste åtminstone wara twänne särskildta ting; ett annat är Christi lekamens delaktighet, som brödet är, och ett annat Christi lekamen, 1 Cor. 10: 16, 17. Ehuruwäl Jesu lekamen icke är utan blod; likwäl såsom den sacramenterliga föreningen sker allenast emellan brödet och Christi lekamen, och emellan winet och Christi blod: och alldenstund Christus särskildt med brödet oss gifwit sin lekamen, och med winet sitt blod; ty gäller alls intet den påfwiska läran, att då man med brödet får Jesu lekamen, får man ock Jesu blod, 1 Cor. 11: 26–29. Brödsbrytandet är icke Nattwardens nödwändiga hufwudstycke, såsom Calvinisterna lära; utan det står i Christlig frihet, warandes allenast en förberedelse till sjelfwa utdelningen, när man särskildt bröd dertill icke tillredt hafwer: ty bröt Christus af det som för handen och redan bakadt war för utdelningens skull, gaf dem, sägande: Tager, äter, Matth. 26: 26. Marc. 14: 22. Luc. 22: 19. 1 Cor. 11: 24. Jesu lekamen blef icke på korset sönderbruten, Joh. 19: 36. 2 Mos. 12: 46. 4 Mos. 9: 12. Det påfwiska mässoffret, deruti bestående, att man föregifwer det brödet och winet wäsendtligen förwandlas uti Jesu lekamen och blod, och att detsamma Gudi ånyo uppoffras till syndernas förlåtelse både för lefwande och döda, hafwer uti Skriften alls ingen grund; emedan Christus en resa ett offer uträttat hafwer, som ewinnerligen gäller. Ebr. 7: 27; cap. 9: 12, 25, 26, 28; cap. 10: 10, 12, 14. Rom. 6: 10. 1 Pet. 3: 18. Eljest wore Christi offer på det sättet ofullkomligt, Ebr. 10: 1–4, 11, 18. Yttermera, uti påfwiska mässoffret warder intet blod utgjutet: ty är det icke något rätt offer, Ebr. 9: 22, 25, 26. Ändtligen lärer oss Skriften, att det blodiga offret Christus offrade, är fullkomligt till att borttaga synderna, Joh. 19: 30. Ebr. 1: 3; cap. 5: 9; cap. 10: 12, 14.
Nattwardens andeliga frukt, af den de trogne delaktige warda, är syndernas förlåtelse, Matth. 26: 28. Marc. 14: 24. Föreningen med Christo, Joh. 6: 56. 1 Cor. 10: 17; cap. 12: 12, 13.
Nidsk, Nidskhet, warder förbjuden, Ords. 11: 24–26.
Nit: Gudelig ifwer och nitälskan: exempel, 1 Mos. 34: 7. 2 Mos. 32: 19, 27. 4 Mos. 25: 7. Jos. 22: 11, 12. Dom. 20: 1, 8. 1 Sam. 11: 6; cap. 25: 11, 32. 1 Kon. 18: 40. 2 Kon. 10: 10; cap. 18: 4; cap. 23: 6. Esra 9: 3. Matth. 21: 12. Joh. 2: 15, 17. Rom. 9: 1, 2. 2 Cor. 11: 2. Om ond och god nitälskan, Gal. 4: 17, 18. Om Guds nit, Es. 42: 13; cap. 59: 17. Hes. 36: 5; cap. 5: 13. 5 Mos. 32: 16. Hes. 16: 42. Nitälskans fasthet, Höga W. 8: 6. Mannens harm hafwer nit, Ords. 6: 34.
Nyckel, till wisdomen, Luc. 11: 52. Davids nyckel, Es. 22: 22. Uppb. 3: 7. Löse- och Bindenyckel; se Predikoembetet.
Nykterhet; se Dryckenskap. Blifwer anbefald, 1 Thess. 5: 6. 1 Pet. 1: 13, 14; cap. 4: 7; cap. 5: 8. 2 Pet. 1: 6.
Nåd, kommer af Christo, Joh. 1: 14, 16, 17. Enahanda i gamla och nya Testamentet, Ap.G. 15: 11. Derom handlar Evangelium, Ap.G. 20: 24. Af nåd rättfärdig, Rom. 3: 24. Eph. 2: 8, 9. Tit. 3: 7. Genom Christum tillgång till nåden, Rom. 5: 2. Öfwerflödar mer än
_860.jpg&oldid=344277){kind=link}