Rom. 4: 11. Det jordiska och synliga derwid war förhuden, 1 Mos. 17: 11. Det himmelska och osynliga war Messias, som af Abrahams säd födas skulle, 1 Mos. 22: 18. Samt dess heliga blods utgjutelse i lidandet, som genom omskärelsens blod förebildad war, Dan. 9: 26. Es. 53: 4–7, 10, 12.
Genom omskärelsens Sacrament blefwo de omskurne uti nåd hos Gud upptagne; om nådeförbundet och barnaskapet försäkrade, 1 Mos. 17: 7. Rom. 4: 11. Jemwäl ock salige, 1 Mos. 17: 14. Blefwo ock derigenom från annat folk åtskilde: ty kallades Judarna i Skriften omskärelsen; hedningarna deremot förhud, Rom. 2: 26, 27; cap. 3: 30; cap. 15: 8. Gal. 2: 7. Eph. 2: 11. Tit. 1: 10. Emedan tecknet till förbundet emellan Gud och dem war på deras kött, 1 Mos. 17: 10, 11, 13. Med den lekamliga omskärelsen måste uti dess helsosamma bruk, efter Guds nådiga löfte och befallning, också den andeliga inwärtes omskärelsen förenad wara: om densamma, jemwäl om omskurna hjertan handlas, 5 Mos. 10: 16; cap. 30: 6. 3 Mos. 26: 41. Jer. 4: 4; cap. 6: 10; cap. 9: 25, 26. Ap.G. 7: 51. Rom. 2: 25, 29. Col. 2: 11.
Om Hedningar som låtit sig omskära och fingo äta Påskalammet, 2 Mos. 12: 48.
Omskärelsen, sedan Christus kom, är alldeles afskaffad, Ap.G. 15: 1, 19, 28. Gal. 5: 1–3; cap. 2: 3. Ebr. 8: 13.
Omwändelse. Omwändelsens nåd är blott en, likwäl kan hon i anseende till menniskorna, som omwände warda, såsom treggehanda betraktas. Den första, angår sådana otrogna som än icke äro andeligen pånyttfödde, stadde under satans rike, Guds wrede och onåd, Ps. 22: 28. Ap.G. 9: 35; cap. 11: 21; cap. 14: 15; cap. 26: 18. 1 Thess. 1: 9. Den andra omwändelsen, som eljest kallas daglig bot och bättring, angår dem, som andeligen nyfödde äro, och uti denna nåden blifwa stående, och uti denna omwändelsen fortfara, Jer. 31: 18, 19. Klagow. 5: 21. Ps. 51: 15. Den tredje slags omwändelsen angår sådana, som andeligen pånyttfödde äro, men genom grofwa synder från denna nåden affallit men genom Guds nåd sig åter igen till Gud omwända; och fördenskull billigt kallas en ånyo påbegynt omwändelse: om denna talas, 5 Mos. 30: 2. Jer. 3: 7, 12, 13. Hes. 18: 30, 32. Joel 2: 12, 13. Matth. 13: 15. Marc. 4: 12. Joh. 12: 35.
Om den första slags omwändelsen handlas här egentligen; dess werkande orsak, begynnelse och ände är den treenige Guden: synnerligen den Helige Ande, Joh. 3: 5. 1 Cor. 6: 11; cap. 12: 3. Tit. 3: 5. Som med Fadren och Sonen sålunda omwändelsen allena werkar, så att den opånyttfödda menniskans naturliga krafter och förmåga alldeles derifrån uteslutne warda, 5 Mos. 29: 4; cap. 30: 6. Jer. 31: 18. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Esth. 2: 5, 6; cap. 5: 14. Ap.G. 16: 14. Ps. 51: 12. 2 Tim. 2: 25. Phil. 2: 13. Joh. 6: 29, 44. Ap.G. 15: 9. 2 Thess. 3: 5. Phil. 1: 6. Ebr. 12: 2. Jac. 1: 17. Matth. 23: 37. Joh. 1: 9. Af oss sjelfwa till intet godt beqwäme, 2 Cor. 3: 5. Omwändelsen sker då, när detsamma af Gudi uti och hos oss werkas, som uti efterföljande språk föreställes, Ap.G. 2: 37. 2 Sam. 24: 10. Ap.G. 16: 14. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Ps. 51: 12. När det förmörkade förståndet, Eph. 4: 18, af Jesus upplyst warder, Joh. 1: 9. Eph. 5: 8, 14. Hwarpå följer att de af Gudi omwände wandra i ljuset, Joh. 12: 35, 36, göra ljusens gerningar Joh. 3: 21, bortkasta mörkrets gerningar, [et]c. Rom. 13: 12, 13. Orsaken som beweker Gud att werka omwändelsen, är antingen inwertes Guds blotta nåd och barmhertighet, Eph. 2: 4, 5, 7. 1 Pet. 1: 3. Eller utwärtes, Christi dyra förtjenst och förskyllan, 2 Tim. 1: 9. Joh. 1: 17. 1 Cor. 1: 4.
Omvändelsens medel är Guds ord, 1 Cor. 1: 21. 1 Pet. 1: 23, antingen det läset eller hördt warder. Personerna, hwilka Gud brukar till omvändelsens befrämjande, äro Guds ords tjenare, 2 Cor. 5: 20. 1 Cor. 3: 9; cap. 9: 22. 1 Tim. 4: 16. 1 Cor. 4: 15. Gal. 4: 19. Gud omwänder icke menniskan på ett oemotståndligt wis och sätt, utan den gudomliga omvändelsens nåd hindras esomoftast af menniskorna och motstånd göres, Es. 5: 1–4. Ordspr. 1: 24, 25. Es. 65: 2. Hes. 12: 2. Matth. 23: 37. Luc. 7: 30. Joh. 5: 40, 43; cap. 12: 37. Ap.G. 7: 51; cap. 13: 46; cap. 24: 25; cap. 26: 27—29. Zach. 7: 11. Frågas om menniskan till denna sin omwändelse något göra kan? Swaras: Hwad de utwärtes handlingar angår, som omwändelsen föregå, nemligen: gå i Guds hus, höra Guds ord, med uppsåt något deraf lära, hwad att lära wara må, detta står i menniskans förmåga, och bewisas med Skriftens språk, 2 Tim. 3: 7. Rom. 9: 31. Amos 8: 11, 12. Ap.G. 13: 7; cap. 28: 22—25. 1 Kon. 10: 1. Jemwäl med exempel: Herodes, Marc. 6: 20. Sergius, Ap.G. 13: 7. Men hwad de inwärtes handlingar angår, som höra wäsendtligen till omwändelsen, nemligen: willigen anamma ordet; andäktigt och troget höra, och göra det hörda ordet, Ap.G. 16: 14; cap. 17: 10, 11. Joh. 13: 17; cap. 14: 21, 23, 24; cap. 15: 14. Och annat mera andäktigt, som uti omwändelsen wäsendtligen inflyter, det förmår den opånyttfödda menniskan icke uträtta; som bewisas med efterföljande språk, som fråntaga den opånyttfödda menniskan allt förrättande uti goda andeliga werk, som tjena till omwändelsen och saligheten, warande helt och hållet köttslig, Joh. 3: 6. En syndens träl, såld under synden, ej kunnande göra det godt är, Rom. 6: 16, 17, 19, 20; cap. 7: 14, 18, 23, 25. Andeligen död, Joh. 5: 25. Eph. 2: 1, 2, 5. Col. 2: 13. Till förståndet blind, Eph. 5: 8. 1 Cor. 2: 14. 2 Cor. 3: 5. Rom. 1: 21, 22. Eph. 4: 18. Till wiljan motsträfwig, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Rom. 3: 12; cap. 8: 7; cap. 2: 5; cap. 6: 17, 20. Joh. 8: 34. Oduglig till allt godt, Ps. 14: 1–3. Matth. 7: 18; cap. 12: 34, 35. Joh. 15: 5. 2 Cor. 3: 5. Till allt ondt benägen, Rom. 7: 8; cap. 8: 5—7. Eph. 2: 2, [et]c.; cap. 4: 22.
Deremot tillskrifwes allenast Guds nåd och nådiga werkan omwändelsen, och hwad dertill wäsendtligen hörer, Ps. 119: 34. 5 Mos. 29: 4. Hes. 11: 19; cap. 36: 26. Ps. 51: 12. 2 Tim. 2: 25. Luc. 8: 10. Ap.G. 26: 18; cap. 16: 14. 2 Cor. 3: 5, 6. 1 Cor. 12: 3. Åter frågas, hwad på menniskan fordras, att hon till
_863.jpg&oldid=344286){kind=link}