Potiphars hustru, cap. 39: 7. Pharao, 2 Mos. 1: 10. Israeliterna och Aaron, cap. 32. Ap.G. 7: 40. Bileam, 4 Mos. 24: 14; cap. 31: 16. Davids män, 1 Sam. 24: 5. Jonadab, 2 Sam. 13: 5. Achitophel, cap. 16: 21. Rehabeams unga råd, 1 Kon. 12: 10, 11. 2 Chrön. 10: 10. Benhadads tjenare, 1 Kon. 20: 23, 24. Isebel, cap. 21: 7, 10. David, 1 Chrön. 21: 1, [et]c. Semaja, Neh. 6: 10. Hamans hustru, Esth. 5: 14. Herodias dotter, Matth. 14: 8. Marc. 6: 29, [et]c. Judarna, Ap.G. 13: 50. Krigsfolket, cap. 27: 42.
Råmärke: Gamla skall man icke flytta, 5 Mos. 19: 14; cap. 27: 17. Ords. 22: 28; cap. 23: 10. Os. 5: 10.
Räkenskap: skall hwar och en göra Gud för sig sjelf, Matth. 12: 36; cap. 18: 23; cap. 25: 19, 31, [et]c. Rom. 14: 12. 2 Cor. 5: 10. Luc. 16: 2. Predikanter för själarna, Ebr. 13: 17.
Rättfärdiggörelse: Den saliggörande som för Gud gäller. Dess werkande orsak är den treenige Guden: Fadren, Joh. 3: 16, 17. Rom. 8: 31–33. Sonen, Es. 53: 11. 1 Cor. 6: 11. Rom. 5: 19. Col. 3: 13. Den Helige Ande, 1 Cor. 6: 11. Dess inre bewekande orsak, är blott Guds nåd och barmhertighet, Rom. 3: 24, 25; cap. 11: 5, 6. Eph. 2: 4–10. 2 Tim. 1: 9. Tit. 3: 4–7. Dess utwärtes bewekande och förtjenande orsak, är Jesu Christi dyra förtjenst, försoning, hörsamhet och lydnad, Rom. 3: 24, 25; cap. 8: 3. Eph. 5: 2. Col. 1: 20, 22. 1 Tim. 6: 13. 2 Cor. 5: 21. Gal. 3: 13. Ps. 69: 5. Es. 53: 4, [et]c. 1 Cor. 6: 19. 1 Pet. 1: 18, 19. 1 Joh. 1: 7. Den Jesus både med görande och lidande oss till godo åstadkommit hafwer, Ps. 40: 8, [et]c. Ebr. 10: 7, [et]c.; cap. 5: 7–9. Rom. 5: 18, 19. Matth. 5: 17. Rom. 8: 4. Medlet å Guds sida, hwarigenom rättfärdigheten tillbjudes, meddelas och tillräknas, äro de Evangeliska löftesorden samt Sacramenterna, Luc. 24: 47. 2 Cor. 3: 9; cap. 5: 18—20. Medlet å menniskans sida, hwarigenom hon den uti Evangelium tillbjudna saliggörande rättfärdigheten emottager och sig tillegnar, är tron, som på Fadrens nåd och Jesu dyra förtjenst förtröstar, Rom. 3: 22, 25, 26, 28; cap. 4: 3, 5; cap. 5: 1. Phil. 3: 9. Col. 1: 23; cap. 2: 7. Gal. 3: 7–13. Ja, tron allena, Rom. 3: 28. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8, 9. Luc. 8: 50. Ty säges wi nåd undfå, och lefwa i Christo medelst tron, Ap.G. 26: 18. Af, med, genom, och i tron, Rom. 3: 30. Gal. 3: 7–13, 22, 24, 26. 1 Tim. 1: 14. Phil. 3: 9. 1 Tim. 3: 13. Col. 1: 23; cap. 2: 7. Ebr. 11: 13.
Dock hafwer tron allsingen kraft af sig sjelf uti rättfärdiggörelsen, utan endast och allenast af Jesu saliggörande förtjenst, den af tron anammas, emottages och trösteligen tillegnas: om anammandet och emottagandet wittna efterföljande språk, Rom. 3: 25, 26. Joh. 1: 5, 11, 12; cap. 17: 8. Rom. 5: 17. Gal. 3: 14. Luc. 8: 13. Ap.G. 8: 14. Jac. 1: 21. Ap.G. 2: 41. 1 Tim. 1: 15. Om trons tillegnelse wittna tillegnelseorden, min, mig, [et]c., Job 19: 25. Es. 45: 25. Högaw. 2: 16. Joh. 20: 28. Gal. 2: 20. Ps. 73: 25, 26. Syndernas rättfärdiggörelse beskrifwes dels så, att Gud synder förlåter, och icke tillräknar, Ps. 32: 1, 2. Rom. 3: 25; cap. 4: 7, 8. 2 Cor. 5: 19. Dels ock så, att Gud tillräknar den botfärdiga syndarens tro sin Sons dyra förtjenst och förskyllan till rättfärdighet, Rom. 4: 5, 6; cap. 5: 19. 2 Cor. 5: 21. Phil. 3: 9. Och allena uti dessa twenne stycken, af hwilket det ena det andra uti sig begriper, består syndaren rättfärdig för Gud: men icke uti en sådan naturens renhet, helighet och beskaffenhet, som skulle syndaren uti rättfärdiggörelsen blifwa ingjuten; emedan Paulus, änskönt han genom tron war rättfärdiggjord, ändå så jemmerligt klaga måste öfwer synden, Rom. 7: 17, 18, 23, 24. Gal. 5: 17. Wore syndarens rättfärdighet en sådan ingjuten helighet och renhet, så hade Pauli klagan måst upphöra, och den nyfödda rättfärdiggjorda menniskan hade ingen orsak att bedja om syndernas förlåtelse, hwilket dock David aktar för alla heliga wara högnödigt, Ps. 32: 5, 6. Hafwer fördenskull ordet rättfärdiga uti rättfärdiggörelsen en bemärkelse af en werldslig frisägelses dom: ty såsom en werldslig domare, då han den anklagade frikänner, icke ingjuter i honom någon utwärtes helighet, 5 Mos. 25: 1. Ords. 17: 15; alltså gör ock Gud, den öfwerste domaren, uti syndares rättfärdiggörelse: icke ingjutande i dem någon inwärtes helighet, utan så att han dem för Christi förtjenst skull, med tron begripen och tillegnad, af nöd från syndaskulden och dess straff frikallar och frisäger, Ps. 32: 2. Ps. 143: 1, 2. Ps. 130: 3, 4. Rom. 3: 25; cap. 4: 6—8. Grunden till en så nådig syndernas förlåtelse, att i stället för synden, Jesu rättfärdighet tillräknad warder, finnes icke uti, utan utom menniskan, nemligen uti den som rättfärdigheten förwärfwat, och af nåd den botfärdiga syndarens tro honom tillräknar: ty detta tillräknande sker icke af pligt, utan af nåd, Rom. 3: 24; cap. 4: 5, 6. Eph. 1: 6, 7. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43; cap. 13: 38. Rättfärdiggörelsens ändamål å Guds sida är uppenbarandet, både af Guds barmhertighet och rättfärdighet, Rom. 3: 26. Eph. 1: 6. Å wår sida själens salighet, Rom. 4: 7, 8; cap. 6: 22, 23. Tit. 3: 5, 6. 1 Pet. 1: 3, 4. Jemwäl Gudelighet och helighet, Joh. 5: 14. Rom. 3: 31; cap. 6: 1, 2, [et]c. 2 Cor. 9: 10, 11. Eph. 2: 10. Tit. 2: 14; cap. 3: 8. Ebr. 9: 14. Rättfärdiggörelsens werkan och frukt, är föreningen med Christo, Joh. 15: 4–6. Gal. 2: 19, 20; cap. 3: 27. Eph. 3: 17. Barnaskapet, Joh. 1: 12. Rom. 8: 14–16. Eph. 1: 5, 6. Andelig frid, Rom. 5: 1, 2. Säker bönhörelse, Rom. 8: 32. Jac. 1: 5–7, [et]c. Salighet, Rom. 4: 6–8. Wåra gerningar göra allsintet till wår rättfärdiggörelse för Gud, Rom. 3: 28; cap. 4: 5, 6; cap. 11: 5, 6. Gal. 2: 16. Eph. 2: 8.
En Christtrogen själ kan om sin nuwarande rättfärdiggörelse, och om Guds nåd nogsamt försäkrad wara, Rom. 8: 15, 16. 1 Joh. 5: 10. 1 Cor. 2: 12. 2 Cor. 1: 20, 21. Rom. 5: 1, 9, 10. Eph. 3: 12. 1 Joh. 3: 14, 24; cap. 4: 13. Rom. 8: 31–34, 38. 2 Tim. 1: 12.
Rättrådighet, Rättwisa: Skall man eftertrakta, Ps. 37: 37. Ps. 94: 15. Orättrådighet skall man sky och fly, 3 Mos. 19: 11. Herrans klagan deröfwer, Jer. 5: 26–29; cap. 9: 4–6. Slikt lärer Gud bestraffa, Jud. Ep. v. 15. Col. 3: 25.
_868.jpg&oldid=344301){kind=link}