obehörigt avtecknande o. dyl., ett skydd som för fotograferna är av stort värde. Några praktiska svårigheter att tillämpa de nya reglerna torde knappast behöva befaras. Självfallet måste det stå envar fritt att genom fotografi, teckning eller på annat sätt, konstnärligt eller icke konstnärligt, återge föremål, situationer, landskapsbilder o. s. v. utan hinder av att de tidigare upptagits på ett fotografi. Detta innebär att motivet för ett fotografi aldrig i och för sig kan ånjuta skydd enligt fotografilagen. Det är också klart att det måste vara tillåtet för konstnärer att skaffa sig verklighetsstoff genom att studera andras fotografi. Det ligger därför i sakens natur att ett skydd mot efterbildning av fotografi genom ritning o. dyl. icke i regel kan avse mer än ett direkt kopierande av själva fotografiet eller ett eftergörande med ändringar som uppenbarligen blott avser att beslöja ett sådant direkt kopierande. Göres längre gående ändringar, föreligger i allmänhet icke ett efterbildande av fotografiet utan ett återgivande av motivet; sådant är tillåtet, eftersom fotografen, såsom nämnts, icke har någon ensamrätt till detta.
Vad härefter beträffar rätten att visa bilden offentligt innebär även den en utvidgning i förhållande till gällande lag, där motsvarande befogenhet blott gäller visning genom kinematografi; enligt förslaget avses jämväl visning exempelvis genom skioptikon eller television. Företrädare för fotograferna har yrkat att rätten i denna del, på samma sätt som motsvarande befogenhet inom upphovsrätten, utformas som en generell rätt att göra bilden tillgänglig för allmänheten; fotografen skulle härigenom få kontroll även över olika spridningsåtgärder. Beträffande fotografier är det emellertid en enklare utväg att, såsom kommittén föreslagit, bereda skydd i detta hänseende genom speciella straffbestämmelser; se härom vid 17 §. I praktiken blir skyddet i stort sett detsamma enligt de båda metoderna.
Rätten till fotografisk bild skall enligt förslaget, liksom för närvarande, tillkomma den som framställt bilden. I allmänhet är självfallet att såsom fotograf anse den person som manövrerat själva kameran, som »tagit bilden». Om någon annan anvisat eller arrangerat motivet bör detta icke medföra att denne erhåller någon rätt till bilden, eftersom enligt vad förut utvecklats rätten icke avser motivet. Understundom kan tänkas att ansvaret för kameraarbetet är fördelat på flera personer; dessa får då gemensamt rätt till bilden.
I förslaget kallas den som framställt bilden för fotograf. Det torde icke vara nödvändigt att, såsom skett i kommitténs förslag, särskilt uttala detta förhållande i lagtexten.
Att, såsom i ett remissvar förordats, göra skyddet beroende av vissa formaliteter skulle strida mot Bernkonventionen, och jag kan icke biträda detta förslag.
Paragrafen, som i sak överensstämmer med 2 § kommittéförslaget, behandlar fotografens ideella rätt.
