- 26
hela tidsåldrar. Han anser sig — jag vågar här icke mer än citera — kunna uppställa det som en allmän, historiskt konstaterbar lag, att i samma mån som i en tidsålder känslan af inre, djupare tillfredsställdhet — af salighet eller frid, kunde vi säga — försvagas, i samma mån stegras det febrila sträfvandet efter rikedom å den ena och jagandet efter allehanda stimulerande eller narkotiserande njutningsmedel å den andra sidan.
Det är särskildt två tidsåldrar, som vid denna teckning ovillkorligt kommer en i tankarna. Den ena är tiden för det romerska världsrikets och hela den antika kulturens undergång (»panem et circenses») — den andra är vår egen tid. Kanske kunde man såsom tredje vid deras sida nämna den utgående medeltiden med dess jäsande oro och dess i renässanskretsarna, icke minst i själfva »den heliga staden», frambrytande vilda njutningslif. Aldrig har väl dock någon tid varit så rik på surrogatbildningar af denna art som vår. De sträcka sig från det lägsta till det högsta, från det rena, brutala ruset till tendensen att på ett ensidigt sätt gripa ut och absolutifiera något visst af de höga ideella värden, som mänskligheten ej kan vara förutan. Man saknar verklig religion, därför »går det» nu, vulgärt uttryckt, »religion» i än det ena än det andra, till fördärf för det, hvarmed det sker. Människoförgudningen, som oupphörligt slår öfver i människoförakt; erotikens upphöjande till religion; esteticism, nationalism och tusen andra »-ismer» — det är öfverallt samma historia: absolutifieringen blir med nödvändighet till karrikatyr. Ja, på själfva tidens sätt att arbeta — arbeta, som det heter, för arbetets, det vill gärna blifva: för förvärfvets egen skull — kan man märka att också arbetet, i hvilken den med rätta sett sin särskilda hederstitel, ofta också det blott varit ett surrogat. Såsom den enskilde i febrilt arbete söker glömma en sorg, så har det jäktade draget i vår tids arbete till god del sin grund i dess inre tomhet; den har arbetat på, därför att den ej kunde eller vågade hvila — nu ser det ut, som om den ej skulle orka längre. Vi liknade den förut vid den rike ynglingen: de alltför många ägodelar, som den fått att förvalta, trycka den till jorden och hämma och binda dess själs
