Sida:BillingE.Herdabref.djvu/4

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
4

och frågat sig, huru väl mitt arbete bland Eder och mitt samarbete med Eder skall gestalta sig, huru det skall blifva mig möjligt att blott någorlunda svara mot det förtroende, som visats mig. En stor uppmuntran har det då för mig varit att tänka därpå, att huru litet — i viss mening intet — jag vet om hvad här skall möta mig, dock själfva det verksamhetsområde, där min ämbetsgärning skall utföras, alls icke är mig okändt; att det är till den trakt, som jag under tretton år räknat och, såsom Westmanno-Dalecarlus, i viss mening alltjämt fortsatt att räkna som min hembygd, jag återvänder, och att också många, ja, de flesta, bland dem, med hvilka jag närmast skall hafva att samarbeta, redan, från min ungdomstid i Västerås eller från deras studietid i Upsala, äro mig bekanta. Särskildt gripande är för mig tanken på det hem, som nu åter skall blifva mitt. Ingen plats i världen är för mig så uppfylld af välsignade minnen som den gamla biskopsgården vid Svartåns strand; på ingen annan plats kommer än i dag hemkänslan så starkt över mig som där. Men tanken på detta hem kallar af sig själf fram minnet också af många andra hem både i stiftsstaden och därute i stiftet — mestadels också de prästhem — till hvilka jag står i gammal och stor tacksamhetsskuld. När jag i somras åter fick gästa en rad af stiftets prästhem, var det som om den hjärtevärme, som strömmade mig till mötes från dem, som nu där bygga och bo, tillika bragt mig en hälsning från mången, som jag ej mer kan få återse här på jorden. Från prästgården är vägen gen till kyrkan. Så sluta sig ock i mina erinringar från Västerås stift med hemminnena gudstjänstminnena oskiljaktigt tillsamman. Oräkneliga, såsom från hemmet vid dess fot, äro mina minnen från den gamla domkyrkan i Västerås. Där blef jag af min ungdomslärare — ännu, fast på en annan plats, verksam ibland Eder — konfirmerad, och mer än ett ord från gudstjänstsstunderna där har för alltid bränt sig fast i mitt minne. Särskildt uppbygglig är ock för mig tanken på, i huru många olika af stiftets kyrkor jag fått vara med och sitta ned bland den gudstjänstfirande menigheten: det säger mig, att det mellan mig och församlingarna där ute i stiftet, hur litet jag än ännu om dessa må