derpåföljande maj tillställdes ständerna, som vid den då pågående riksdagen ansågo sig ej kunna fatta något afgörande beslut i saken. Anmärkas må likväl, hurusom städerna uti sina allmänna besvär vid denna riksdag, jemte klagan öfver den brist på vedbrand och bränsle, timmer och tjenligt virke till handtverkeriernas behof, till åker- och plogredskap för landtmannen, som allt mer yppade sig i Skåne och der hotade såväl städerna som slättbygden med oundviklig undergång, anhöllo om en för hvarje landsort lämplig skogsordning, helst härpå berodde »rikets och dess inbyggares välfärd, bergsbrukets, handelns, manufakturernas och fiskeriernas tillväxt»; i anledning af hvilken anhållan Kongl. Maj:t under förklarande af sitt välbehag med den samma utfäste sig att låta uti ämnet utfärda förordnande.[1]
Vid riksdagen 1766 förehade ständerna till pröfning två särskilda förslag till skogsordning, hvilka de uti skrifvelse af den 15 oktober samma år öfverlemnade till Kongl. Maj:t med anhållan, att förslagen måtte tryckas och kunniga göras, på det påminnelser deremot kunde till derpåföljande riksdag aflemnas; och samtidigt härmed förklarade ständerna, att å alla ställen, der blott enskilde skogar funnos, jägeristaten skulle indragas. Densamma indrogs också delvis år 1766, men återställdes 1770.
De ifrågavarande förslagen befunnos emellertid ej antagliga; hvadan den 15 februari 1773 tillsattes en ny kommission[2] med uppdrag att öfverse och granska skogs- och jägeriförordningarne. På tillskyndan af densamma infordrades från samtlige landshöfdingarne yttrande beträffande vissa af komiterade uppgifna frågor, som till landshöfdingarne i olika län voro något skiljaktiga, men hufvudsakligen angingo skogarnes tillstånd och natur, de ändamål, hvartill de nyttjades, och om de voro dertill tillräcklige, orsaken till skogsbristen, svedjande och hvilka missbruk som dervid föröfvades, kontroll vid utsyningen, anledningen till planteringars åsidosättande äfvensom sätt att förekomma skogseld. Sedan dessa yttranden inkommit, afgaf kommissionen år 1787 ett förslag till skogsordning, hvilket lades till grund för den författning, som af en år 1790 förordnad ny kommission åtminstone delvis utarbetades, men först efter förnyad granskning af vissa dertill utsedda personer den 10 december 1793 af Kongl. Maj:t till allmän efterrättelse utfärdades.
Likasom förhållandet hade varit med föregående skogsordningar, så visade sig äfven den sist omförmälda vid tillämpningen möta svårigheter och vara i behof af förbättringar, hvarföre år 1798 åter en komité[3] nedsattes för att i sådant afseende utarbeta förslag. Till en början torde densamma haft för afsigt att lemna endast en förklaring till 1793 års skogsordning på sätt sextio år förut med hänsyn till 1734 års skogsordning egt rum, men i anseende till de olägenheter, som ansågos härmed vara förknippade, afgaf komitén ett förslag till ny förordning, hufvudsakligen öfverensstämmande med den gällande men med rättelser och tillägg i vissa punkter. I enlighet härmed utfärdades den 1 augusti 1805 ny skogsordning, innefattande jemväl stadganden rörande ek och andra bärande träd samt master och spiror.
Härmed ansågs dock ej skogslagstiftningen hafva fatt nödig fullständighet, utan förklarade Kongl. Maj:t uti sistnämnda dag aflåtet cirkulär till samtlige landshöfdingarne i riket, att de i skogsordningen meddelade föreskrifterna i fråga om återplantering å kronoparker och allmänningar ingalunda beredde trygghet emot skogsbristen för kommande tider, hvarför jemväl erfordrades vidtagande af lämpliga och verkande anstalter till återplanteringars befrämjande å enskilda egor, utan att dock en allmän författning, enär tillståndet i olika provinser erbjöde stora skiljaktigheter, vore tjenlig, vid hvilket förhållande Kongl. Maj:t anbefallde landshöfdingarne att hvar för sitt län ingifva förslag till en efter länets behof lämpad författning. Yttranden i ämnet inkommo också till Kongl. Maj:t, men desamma ledde icke till utfärdande af några särskilda stadgar för vissa län.[4]
För beredande af ökad insigt uti skogshushållningen lemnades nära samtidigt med skogsordningens utfärdande reseanslag åt professoren F. W. Radloff, hvilken, efter att hafva tagit kännedom om skogsvården och dermed sammanhang egande förhållanden uti Tyskland, vid sin återkomst till fäderneslandet derom afgaf en vidlyftig berättelse.[5] På Kongl. Maj:ts befallning utgaf han äfvenledes ett betänkande om återplantering och skogshushållning i allmänhet, och synes det hafva varit ifrågasatt, att han skulle förestå någon lärokurs för utbildning af forstmän, om hvars behöflighet öfverhofjägmästaren grefve Bunge till Kongl. Maj:t gjorde framställning utan att densamma dock lyckades tillvinna sig bifall. Hvad jagtlagstiftningen beträffade, utfärdades den 13 april 1808 ny jagtstadga med föreskrifter, som stodo i öfverensstämmelse med de förändrade principer, hvilka redan dessförinnan vid lagstiftningen tillerkänts giltighet. Dermed upphörde jagträtten att vara en stor del af den jordbrukande befolkningen förmenad, och meddelades tillika vigtiga bestämmelser i fråga om fridlysning af vissa djurslag, utödande af skadedjur m. m.
c) under tiden från 1809 till 1870.
Å den märkliga riksdagen år 1809, då det blef styrelsens och ständernas gemensamma uppgift att genom förändrade lagar och förordnanden möjliggöra ett återupprättande i ekonomiskt likaväl som politiskt hänseende af det svenska väldet, fattades jemväl för skogshushållningen i riket vigtiga beslut. Uti 77 § af den nämnda år antagna regeringsformen infördes i fråga om förvaltningen af kronans fastigheter, hvilken dessförinnan tillkommit ensamt rikets konung, stadgande af innehåll, att såväl kungsgårdar och kungsladugårdar med dertill lydande hemman och lägenheter som kronoskogar, parker, djurgårdar och kronans öfriga lägenheter utan rikets ständers samtycke icke finge kronan afhändas, utan skulle förvaltas efter de grunder, som rikets ständer derom föreskrefve; och erhöllo tillika ständerna i grundlagen bestämdt uttalad rätt att i ärenden, som angingo rikets allmänna hushållning, hos konungen framställa sina önskningar, hvarigenom tillfälle bereddes dem att å hela den ekonomiska lagstiftningen, som fortfarande blef konungen ensam förbehållen, utöfva ett ganska betydligt inflytande.
- ↑ Se härom resolution å städernas allmänna besvär den 19 Januari 1757 §§ 32 och 54.
- ↑ Uti denna kommission sutto riksråden, grefvarne Nils Bjelke och Mauritz Posse, bergsrådet Detlof Hejkensköld, hofrättsrådet F. Cronstedt, kammarrådet Anders Botin, öfverjägmästaren Olof Holmcreutz och ryttmästaren Johan Chr. Toll, den sistnämnde inkallad enligt kongl. brefvet den 22 April 1773.
- ↑ Åtskilliga personer tillhörde för kortare eller längre tid denna komité såsom riksdrotset Carl Wachtmeister, generallöjtnanten Toll, öfverhofjägmästaren Axel Oxenstjerna, kontreamiralen C. O. Cronstedt, kammarrådet V. Lagerheim, professor M. Calonius m. fl.
- ↑ För de skånska länen och möjligen äfven Östergötlands län funnos emellertid vissa af Kongl. Maj:t fastställa förordnanden om skyldighet att inrätta planterhagar eller vid landsvägarne verkställa trädplantering.
- ↑ Hans berättelse om skogshushållningen i Tyskland finnes tryckt i Ekonomiska Annaler för år 1807.
