Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
19
Skogs- och jagtlagstiftningen från 1809 till 1870.

landtbefolkningens sträfvande, var ändring uti den gamla lagstiftningen angående kronans rätt till ek å krono- och skattejord icke mindre efterlängtad af innehafvare deraf, hvilka ansågo denna rätt synnerligen besvärlig.

I anledning af såväl rikets ständers under riksdagarne 1812 och 1815 framställda anhållan det Kongl. Maj:t måtte vidtaga en allmän reglering af ekskogarne, som kommitterades till reglering af flottornas ärenden derom gjorda hemställan, uppdrog Kongl. Maj:t under den 17 december 1816 åt öfversten af Borneman och majoren Fåræus att, efter erhållen del af flera handlingar och förslag rörande ekskogarne i riket och deras vård, derom gemensamt öfverlägga och med utlåtande, grundadt på egen kännedom och erfarenhet inkomma; hvarjemte vederbörande landshöfdingar anbefalldes att afgifva fullständiga berättelser om tillståndet med ekskogarne i länen samt dervid upplysa, huruvida tillfällen till inhägnader å kronoparker för ekars plantering förefunnos och i hvad mån kongl. förordningen om skogarne i riket den 1 augusti 1805 härutinnan tarfvade jemkning och rättelse. Sedan i följd af hvad sålunda blifvit förordnadt, öfversten af Borneman och majoren Fåræus inkommit med betänkande af den 11 oktober 1817 samt landshöfdingarne afgifvit yttranden, remitterades dessa handlingar till ofvanbemälde kommitterade, hvilka derefter uti utarbetadt förslag till vidtagande af nödiga anstalter i afseende å vården och hushållningen med ifrågavarande skogar den 6 februari 1819, med ogillande af den tanken, att en fullkomligt fri och oinskränkt dispositionsrätt öfver ekar, lemnad åt egare af skattehemman, säkrast skulle befrämja det åsyftade ändamålet af ekskogarnes vård och förkofran, ansågo hufvudgrunderna uti gällande skogsordning endast tarfva vissa jemkningar till uppmuntran och säkerhet för dess iakttagande, samt uti detta hänseende bland annat föreslogo förhöjning uti den för afverkade ekar af kronan lemnade stubbelönen, premier för väl vårdade ekar och för inrättande af planterhagar ro. m., under uttalande, att detta likväl ej vore tillräckligt för det åsyftade ändamålet, utan att derföre oundgängligen erfordrades att, jemte inhägnad, vård och fredlysning af kronans ekparker, till nya ekplanteringars inrättande för kronans räkning användes kronoallmänningar och parker, äfvensom att härförutom, så vida behofvet sådant skulle fordra och i den mån tillgång genom försäljning af kronoskog, som för kronan vore umbärlig och oanvändbar, erhölles, hemman, som funnes passande, inköptes till anläggande af ekplanteringar, hvilka under alla förhållanden borde skiljas från all privat inflytelse så i anseende till begagnande af skogen eller betet, som administrationen, hvilken skulle öfverlemnas åt flottornas konstruktionscorps; och hemställde kommitterade slutligen, att till vinnande af en säker och bestämd kännedom om ekskogarnes dåvarande skick i allmänhet och de tillfällen till planteringar af denna trädart, som erbjöde sig, en generel besigtning af ekskogarne måtte företagas i de län, der eken bäst trifdes.

Öfversten af Borneman, hvilken erhöll uppdrag att verkställa denna besigtning och som, sedan densamma förrättats, den 22 december 1822 deröfver afgaf berättelse, innefattande jemväl uppgift å de åtgärder, hvilka enligt hans åsigt vore att i saken vidtaga, upprättade i sammanhang härmed efter de vid besigtningen gjorda anteckningar för de af honom undersökta länen särskilda journaler eller liggare, hvilka ej blott i detail upptoge ekskogens beskaffenhet å hvarje krono- och kronoskattehemmman tillika med de för flottan dugliga ekar å frälsejord, der besigtning tilllåtits, utan äfven i allmänna uttryck bestämde skogens större eller mindre ymnighet.

Vid riksdagen år 1823 väcktes ånyo hos rikets ständer fråga om dispositionsrätten till ekskogen; och sedan Kongl. Maj:t lemnat dem del såväl af öfverste af Bornemans berörda berättelse, som af kommitterades till reglering af flottornas ärenden här ofvan omförmälda förslag, afläto ständerna till Kongl. Maj:t skrifvelse den 1 december samma år, deruti de, under åberopande ej mindre af det missnöje, som den skattskyldige erfore, vid erinran att den ek, som hans egen jord frambragte, ej tillhörde honom utan staten, än äfven af den benägenhet, som de gällande förbudslagarne alstrade, att hämma ekens fortplantning, bland annat anhöllo, att egare af kronoskattehemman tillätes uppå vissa vilkor tillköpa sig en fri och oberoende dispositionsrätt öfver alla å deras egor befintliga och framdeles uppväxande ekträd, med undantag endast af dem, som öfversten af Borneman vid besigtningen utmärkt såsom göda och för flottorna användbara, äfvensom att Kongl. Maj:t i afseende å det ifrågasatta anläggandet af ekplanteringsparker, hvarom rikets ständer i saknad af uppgjorda kalkyler öfver parkernas areal ej ville meddela något fullständigt yttrande, täcktes förordna, hvad derutinnan kunde pröfvas nödigt samt snarast och säkrast leda till ändamålet.

På grund af rikets ständers nu omförmälda skrifvelse meddelade Kongl. Maj:t uti bref till krigskollegium, förvaltningen af sjöärendena och kammarkollegium den 31 januari 1826, att Kongl. Maj:t, beträffande förslaget att emot uppgifna vilkor innehafvare af skattehemman och åbo å kronohemman, som till skatte löstes, skulle få förvärfva sig en fri dispositionsrätt öfver de å hemmanen befintliga eller framdeles uppväxande ekar, funnit detsamma stå i nära sammanhang med frågan, huru tillgång kunde beredas för inköp af tjenliga hemman och kronolägenheter till ekplanteringshagars inrättande för kronans räkning; af hvilken anledning och då rikets behof af ekvirke först i en framtid komme att fyllas genom sådana planterhagar eller parker, Kongl. Maj:t vid derpå följande riksdag genom proposition ville gifva rikets ständer tillkänna, huru lång tid borde framflyta efter planterhagarnes inköp för kronans räkning, innan Kongl. Maj:t funne lämpligt medgifva skatteman fri dispositionsrätt af den å hemmanet växande ekskogen, men att emellertid, såsom förberedande åtgärd i och för inköp af nödig mark för planterhagars anläggning, förvaltningen af sjöärenden anbefalldes att, efter det nödiga upplysningar blifvit infordrade, till Kongl. Maj:t uppgifva, hvilka platser vore dertill mest tjenliga.

Härefter aflät Kongl. Maj:t proposition den 21 februari 1829 till rikets då församlade ständer, i hvilken Kongl. Maj:t med gillande af den utaf ständerna antagna grundsatsen, att fri dispositionsrätt öfver ekskogarne borde skatteman beviljas, föreslog att den fria dispositionsrätten öfver ekskogar å skattejord, med undantag endast af de för kronans räkning redan stämplade ekar genast skulle vidtaga och vederbörande utan lösen för all framtid tillerkännas – under förbehåll dock att dessförinnan sådana beslut och åtgärder föregått, som betryggade kronans framtida behof af ekvirke, samt att ständerna medgåfve Kongl. Maj:t att för anläggning af planterhagar till beredande af framtida