kongl. brefvet den 24 november 1694 rörande hushållningen å allmänningarne i Upland1). Enligt hvad det kongl.'brefvet utmärker, hade först en fridlysning af vissa dylika egt rum, hvaröfver personer, tillhörande såväl krigsbefälet som allmogeklassen fort klagan med anmärkning, att de derigenom hindrades att fullgöra sina uti husesyningsordningen och andra författningar bestämda skyldigheter i afseende å byggnadsarbete och underhåll af gärdesgårdar. Denna klagan ansågs icke vara oberättigad, hvarföre det förordnades, att efter åbos anmälan om behof af skogseffekter landshöfdingen skulle anmoda två af nämnden att jemte länsmannen syna, hvad som tarfvades och deröfver afgifva sitt förklarande, hvarefter och sedan vid tinget saken blifvit undersökt, samt rättens bevis öfverlemnats till landshöfdingen, denne skulle beordra en jägeribetjent till utsynande och utmärkande af de träd, hvilkas fällande tilläts, äfvensom till utöfvande af tillsyn att ingå andra eller flera högges. Åt detta bref synes sedermera hafva gifvits en allmännare tillämpning, hvilket visade sig derutinnan, att ett dermed öfverensstämmande förfaringssätt för erhållande af utsyning antydes såsom gällande uti flera derefter utkomna förordnanden.
Med utlemnande af tingsbevis uti ärenden af ifrågavarande beskaffenhet förfors emellertid temligen lättsinnigt, hvarföre kongl. senaten uti bref till Svea hofrätt af den 24 januari 1714 [1] erinrade, att före meddelande af dylika bevis häradsrätten i förening med kronobetjent borde göra sig om alla omständigheter noga underrättad, utan att dock, sedan bevis utgifvits, något hinder borde göras emot deras verkställande.
I samma mån allmänningarne syntes vara otillräckliga för den jordbrukande befolkningens behof, kommo uti skogsordningen meddelade förbud emot anläggning derstädes af torp och nybyggen, som å flera sätt voro för skogen skadliga, med stegrad stränghet att uppehållas» Att bibehålla ifrågavarande marker, som under början af 1700-talet fortfarande hade stor utsträckning, helt och hållet otillgängliga för odlingen, hvartill den rådande lagstiftningen syftade, befanns emellertid vara lika litet för det allmänna nyttigt, enär de vid frånvaron af all kultur lätt blefvo ett tillhåll för varg och andra rofdjur. Detta i samband med det ringa intresse, som den enskilde hade att vårda den samfälliga marken,[2] kunde icke annat än framställa såsom önskvärd en lagförändring, hvarigenom uppkomsten af nya hemman med den deraf följande förminskningen i de gamla intressenternes rätt förhindrades, men en stadigvarande odling å ifrågavarande platser det oaktadt möjliggjordes. Uti detta syfte stadgades till en början i resolution å allmogens besvär den 3 juni 1719 § 8, att, der någon till cultivation duglig plats på lands- och häradsallmänning funnes vara mistlig, densamma emot tillbörlig rekognition finge emottagas och cultiveras, hvarmed likväl någon tillåtelse ej var lemnad till uppsättande af torp derstädes.
Kongl. förklaringen den 5 oktober 1741 anbefallde härefter formligen en delning af alla å härads- och sockneallmänningar varande kärr och mossar emellan de olika hemmanen, med förklarande att, om åbo härvid icke ville åtaga sig upprödjande, eller ej fullbordade sådant inom förelagd tid, platsen skulle lemnas till en annan. Frihetsår utfästes och stadgande meddelades, att de, som redan emot skatt och utskylders utgörande upptagit å allmänning oländig mark, icke desto mindre borde uti den öfriga marken ega lika del med de andra härads- och sockneboerne, eller med andra ord man ville derstädes framtvinga ett odlingsarbete. Förordnandet gällde väl blott den till skogsbörd otjenliga marken; men då bedömandet häraf öfverläts till intressenterne, möjligen biträdde af landtmätare eller kronobetjent, skulle lätteligen ifrågavarande föreskrifter kunnat leda till delning af allmänningsmarken i dess helhet.
En sådan eftersträfvades såsom bekant af mången och derför anfördes icke utan skäl, att der en viss, af sedvana framkallad delning faktiskt förefanns, vare sig emellan socknarne eller emellan de enskilda gårdarne och byalagen, skulle meddelande af en viss rättslig kraft åt det, som förhållandena utbildat, vara att föredraga framför ett samfällighetstillstånd, der den sparsamme och den slösaktige inför lagen hade samma rätt. Med afseende härå tilläts äfvenledes uti resolutionen å adelns besvär den 12 juli 1731 § 15, att sockneallmänningar i Skaraborgs län finge emellan intressenter, som det åstundade, fördelas, utan att jägeribetjente derefter skulle ega att befatta sig med slika afdelta skogstrakter. Detta medgifvande, som först genom resolution å adelns besvär den 8 januari 1735 § 1 utsträcktes att omfatta jemväl Östergötland[3] och sedan enligt § 12 i förklaringen af år 1739 öfver skogsordningen fick tillämplighet för hela riket, torde hafva medfört, att icke allenast s. k. sockneallmänningar utan äfven delar af större skogar, som varit i viss mening gemensam må för hela härad, blifvit skiftade, beroende deraf att då sockneboer betraktades hafva uteslutande rätt till den inom socknen belägna delen, skilnaden emellan de begge slagen af allmänningar blef i vissa fall temligen obestämd. Den delning, som företogs, innefattade näppeligen alltid ett tilläggande af jord, efter beräkning af mantal, till alla i socknen befintliga hemman, utan förekommer det mera sannolikt att afseende fästats å de förutvarande förhållandena, så att lotter blott tillkommit de hemman, hvilka, i saknad af egna skogstillgångar, sedan äldre tider varit hänvisade till allmänningen för erhållande af nödiga skogseffekter. Delning af en inom socknen varande allmänning emellan de hemman, som dertill kunna ega rätt, skedde icke ens städse samtidigt utan hade ibland karakteren af en utbrytning, hvarigenom vissa fastigheter tillades rätt sins emellan dela den af dem förut gemensamt nyttjade skogstrakten.
Angående det sätt, hvarpå de skiftade sockneallmänningarne skulle betraktas, synes meningarne hafva varit delade. Hemmansinnehafvarne, som uti delningen hufvudsakligen sago ett medel
att underdraga sig jägeribetjeningens tillsyn,[4] kunde visserligen
- ↑ Brefvet finnes intaget uti Abrahamssons edition af landslagen under 29 kap. byggningabalken.
- ↑ Å vissa orter träffades emellertid åtgärder för reglerande af hushållningen å allmänningsjorden. Exempel härpå erbjuder en i kongl. bref den 14 april 1752 omförmäld, den 10 april 1704 ingången förening emellan sockneboerna i Enåkers socken i Kålland rörande bruket af deras allmänning. Tingsrätten och landshöfdingen hade ansett den vara nyttig; och blef den af Kongl. Maj:t stadfästad, så att densamma af alla vederbörande för all framtid skulle obrottsligen efterlefvas.
- ↑ Härstädes förklaras resolutionen af är 1731 äfven angå Elfsborgs län: »Samtyckes, att socknarnes och byarnes oskifte skog eller si kallad samskog i Östergötland må få delas äfven som Skaraborgs och Elfsborgs län dertill fatt tillstånd genom 15 § i 1731 års resolution på adelns besvär.»
- ↑ Resolutionen å allmogens besvär den 17 augusti 1762 8 40 tillägger allmogen i Wässe socken af Wässe härad i Vermland, hvarest sockneallmänningen flera år dessförinnan genom landtmätare blifvit delad, rätt derstädes till eget behof få hugga timmer, virke och gärdsel m. m. utan jägeribetjeningens utsyning. Deremot stadgade kongl. brefvet den 26 mars 1782, hvarigenom medgafs delning af Elfkarö kronoallmänning, att hvarje hemmans skogslott skulle bibehålla sin urgamla och verkliga krononatur och egenskap och att således nyttjanderätten åboerne ensamt uppdroges, men jägeribetjeningen fortfarande utsyna, hvad till kolning eller andra behof med skogens bestånd tillätes att användas. Häruti skedde genom kongl. brefvet af den 14 september 1803 den ändring, att fullständig eganderätt åboerna tillades.
