dock att de sålunda erhållna penningarne endast användes till skogsplanterings inrättande å allmänningsjord, der sådant bäst läte sig göra, samt att skogs- och jägeribetjente sedan vårdade planteringarne.
Härmed trodde man sig hafva meddelat sådana bestämmelser, som skulle framtvinga en bättre hushållning å allmänningarne. Förståndig tillämpning deraf borde jemväl hafva verkat gagneligt. Dertill hade dock i framstå rummet erfordrats, att det funnits en redbar, nitisk och skicklig jägeripersonal, hvars handlingssätt vid omvårdnaden af skogen varit ledt mindre af begär efter eget förvärf än af önskan att befrämja skogens tillväxt. Så otillräcklig och föga verksam, som vid denna tid bevakningen var, förekom åverkan allmänt och än farligare voro de skogseldar, som under närmast derpå följande åren förbättrade betet och underlättade erhållandet af utsyning å skadadt virke, hvarföre också befolkningen ingalunda egnade en utbruten skogseld den uppmärksamhet, som för den framtida tillgången å skogseffekter hade varit önsklig.
De särskilda pröfningar, som fordrades för erhållande af utsyning från allmänning, synas hafva saknat det värde, som ursprungligen dermed afsågs, och hufvudsakligen uppfattats såsom tömma formaliteter. Domstolarne å landet likasom Kongl. Maj:ts befallningshafvande voro, i saknad af egen lokalkännedom, nödgade att fästa en hufvudsaklig vigt å de syner, som höllos af personer tillhörande allmogeklassen, och merendels oförmögne att fatta nödvändigheten utaf ett sparsammare bruk af skogen än det af ålder vanliga.
På ett lättsinnigt och vårdslöst sätt uppfyllde oftast de tillsatte uppsyningsmännen sina åligganden, och den eftersyn, som skulle af häradsrätten utöfvas, blef gemenligen helt och hållet försummad. Slutligen må icke förbises, att de meddelade föreskrifterna i flera afseenden lemnade' rum för en godtycklighet, som icke kunde bidraga till att göra desamma aktade.
Då i följd af dessa omständigheter misshushållningen efter utfärdande af 1734 års skogsordning med förklaringen af år 1739 ingalunda minskades, tillgrep man å de orter, der synnerlig fara ansågs vara för handen, den i 16 kapitlet af byggningabalken anvisade utvägen att ställa allmänningarne för kortare eller längre tid under förbud, hvarigenom all afverkning blef en hvar utan hänsyn till hans behof förvägrad;[1] men om än detta hindrade erhållande uppå lagligt sätt af skogseffekter utgjorde de derigenom ökade åverkansbrotten en fortfarande anledning till inträffande skogsförödelse. Fortfarande syntes sålunda uti lagstiftningen finnas en lucka, som borde fyllas, dervid icke utan anledning ifrågasattes att inskränka den i odlingens intresse meddelade rättigheten att å allmänning göra intagor. För Stockholms och Upsala län blef äfvenledes genom kongl. brefvet den 18 november 1774 förbjudet att företaga några uppodlingar eller göra intagor å allmänningsjord, och äfven på andra sätt sökte man der bereda en bättre hushållning.[2]
Förslag att dela allmänningarne framkom mo likaledes med den framgång, att uti förordningen om landtmäteriet af den 12 augusti 1783 inflöt stadgande, att sockne- och häradsallmänning icke utan kammarkollegii tillstånd och förordnande finge uti storskifte delas, hvarmed angafs möjlighet att kunna utverka en delning. Blott uti särskilda undantagsfall synes dock tillstånd till delning af häradsallmänningar hafva lemnats.
Omsider utkom år 1793 ny skogsordning med i flera hänseenden rörande hushållningen å allmänningarne förändrade föreskrifter. Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka här förelades att förrätta särskilda allmänningsransakningar, som borde minst hvart 6:te år förnyas, tillhörde det att hafva en noggrann kunskap ej allenast om de i deras län befintliga allmänningarnes antal, natur och gränseskilnader utan ock om deras tillstånd i anseende till bättre eller sämre »skogsarter», mer eller mindre tillgång af skog, markens växtlighet samt hvad och huru mycket med allmänningens bestånd samt utan dess skada kunde årligen afverkas. Beslut derom skulle fattas först efter det öfverjägmästaren och landtmätaren äfvensom andra för god insigt i landthushållningen kände män blifvit i ärendet hörde och kännedom tagits om de öfver allmänningarne upprättade kartor med beskrifningar. Förslag å det antal timmer eller annat byggningsvirke, ved, gärdsel eller stör, som från hvarje allmänning finge årligen upplåtas, borde derefter uppgöras för en tid ej öfverstigande sex år. Utöfver detta förslag skulle Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej vid ansvar ega att tillåta någon utsyning. Rätt för samma myndighet lemnades tillika att, om så befunnes nödvändigt, för kortare eller längre tid lysa allmänning antingen helt och hållet eller till en del i frid, utan att densamma derunder finge till annat än bete för boskapskreatur nyttjas.
Upprättadt bevillnings- och utsyningsförslag skulle af Kongl. Maj:ts befallningshafvande till kammarkollegium ingifvas och derstädes tillika an in al as, om ändring uti förslaget funnes böra ske.
För den enskilde, som önskade att från allmänning bekomma skogseffekter, gällde det att underkasta sig en procedur temligen öfverensstämmande med den förut stadgade. Han skulle genom två gode män låta syna sitt uppgifna behof ej blott å timmer eller annat byggningsvirke utan äfven å ved, gärdsel eller stör samt derom likasom beträffande skogstillgången å egen mark förskaffa sig ett fullständigt bevis, hvilket sedan borde ingifvas till vederbörande häradsrätt, som hade vid pröfning af dylik ansökning att noga iakttaga, att timmer eller byggningsvirke ej finge upplåtas till nybyggnad eller reparation af andra hus än de i lag och husesynsordningen omförmälda, samt att understöd ej lemnades till den, som hade egen skog eller med densamma illa farit, hvarom särskildt yttrande i rättens protokoll borde göras. Nyssberörda handling skulle sökanden derefter inom augusti månad ingifva till Kongl. Maj:ts befallningshafvande för att erhålla utsyning under derpåföljande vinter.[3]
Då det emellertid kunde inträffa, att de granskade och
verkliga behofven af timmer och byggnadsvirke öfversköte, hvad
- ↑ Exempel härpå lemnar det förbud, som, enligt hvad kongl. brefvet den 14 februari 1754 utmärker, blef satt å åtskilliga allmänningar i Upsala län. Derförinnan hade menigheterna yttrat sig å häradstingen och vissa vilkor blifvit framställda såsom att allmänningen delades i 4 delar, af hvilka 2 genast sattes under förbud för 10 är, derefter den 3:dje för samma tid och slutligen den 4:de, likasom att invånarne fortfarande erhölle vindfälle och dylikt till bränsle. Der allmänning blifvit satt under förbud, skulle dock enligt kongl. förklaringen den 13 januari 1770 innehafvare af militie boställen icke behöfva vidkännas någon afkortning uti det dem af synerätten föreslagna virkesbeloppet.
- ↑ K. brefvet den 4 januari 1780 gjorde för vissa härads allmoge i Upland rättigheten till utsyning beroende derpå, alt sökanden anlagt hägnader af sten eller jordvallar eller befordrat trädplanteringen, dervid timmer, gärdsel, stör eller annat skulle beviljas i förhållande derefter.
- ↑ Undvikande af dessa formaliteter medgafs den, som lidit eldskada och vore i sådan fattigdom, att han utan omgång borde hjelpas, i det att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för sådan händelse finge omedelbart lemna utsyningsrätt.
