grund deruti, att i förevarande syfte framställa kongl, anspråk beträffande viss skogstrakt icke alltid fortfarande upprätthöllos.
Kongl, påbud, innefattande fridkallelse af skogsmark, utfärdades och desamma kungjordes säkerligen från häradstingen eller af andra myndigheter för befolkningen; men då de till en början blott angingo jagten samt inskränkning uti rättigheten till skogsfång eller mulbete dermed ej bereddes, lemnades åt desamma ej synnerlig uppmärksamhet, hvarföre å ställen, der konungen för jagträttens utöfning ej anställde särskilda personer, och i följd häraf skeende öfverträdelser af förbuden gemenligen kommo att lemnas oanmärkta, den meddelade fridlysningen snart blef helt och hållet förglömd, desto hellre som vid densamma utsträckningen af den fridlysta marken ej sällan torde hafva blifvit ganska otydligt angifven.
Sålunda tyckas förhållandena till en början hafva i allmänhet gestaltat sig. Med anställande af en stadigvarande jägeribetjening uppstod emellertid ett synbart bemödande hos regenterne att för all framtid såsom kronans tillhörighet bibehålla de en gång fridlysta områdena. Detta kunde dock ej ske utan att särskilda anstalter vidtogos för utmärkande af parkernes lagliga gränser och konung Carl IX försummade äfvenledes ej att derom draga försorg.
Exempel derpå erbjuder den befallning, som uti kongl. bref den 8 mars 1604 meddelades Nils Berg att omkring Edsweden på ett armborstskotts afstånd uppsätta pålar, å hvilka eller uppå träd, som funnos i linien, skulle upphängas riksvapnet, måladt i sköldar, så att, efter hvad det anmärktes, en hvar måtte veta, att han ej finge jaga eller fälla skog inom konungens »fria park». Enahanda åtgärder förekommo säkerligen beträffande åtskilliga andra skogar af ifrågavarande beskaffenhet. Detta kan man sluta bland annat deraf, att, då under senare delen af 1600-talet undersökning egde rum i vissa trakter af landet beträffande dervarande allmänna skogar, ganska ofta åberopades till ådagaläggande att viss mark vore konungspark, hurusom nyssberörda märken der vant uppsätta. Ett förnyadt anbringande af dylika, der de saknades, anbefalldes samtidigt härmed.
Bland kongl. jagtplatser, som under 1500-talet uppkommo, må i sammanhang härmed erinras om de kronoegor, som äro kända under benämningen jagbackar. Desamma, som blott funnits i Södermanland och Nerike, uppstodo antagligen, såsom förut blifvit omnämndt, under den tid, då sedermera konung Carl IX såsom hertig förfogade öfver nämnda begge landskap. Utgörande ursprungligen afsöndringar från bestående hemman, bibehöllo sig jagbackarne såsom en kronans tillhörighet intill början af innevarande århundrade. Merendels blefvo desamma oaktadt till betryggande af kronans rätt någon gång inteckning[1] vid domstolen i den ort, der de voro belägna, föranstaltades, icke afskilda från angränsande hemmansegor, hvilken omständighet i förening med den ringa utsträckning, som en hvar af dem gemenligen hade, beröfvade dem för kronan all betydelse.
Uti instruktionen för riksjägmästaren af år 1638 omförmäles särskildt såsom fridkallade parker: Omberg, Edsweden, Halle- och Hunneberg, Sundshagen, Billingen, Kinneskogen, Höjentorp, Mösseberg och Kronoberg; men det antydes härjemte att förutom de nu uppgifna skulle funnits andra Kongl. Maj:t och kronan tillhörande parker, å hvilka alla likasom å kronans jagtplatser, djurgårdar, skogar och lundar riksjägmästaren skulle utöfva tillsyn.
Sannolikt är, att de vid denna tid fridlysta skogarne egentligen varit afsedda till jagtmarker, så att befintliga inskränkningar i afseende å rätt till skogsfång och mulbete derstädes blott hade hänsyn till vildafvelns befrämjande.[2] Så småningom ändrades dock förhållandet; och den uteslutande rätt, som tillkom kronan att tillgodogöra, hvad å dessa marker förefanns, alstrade, att en fridlysning äfven tillkom i ändamål att bereda tillgång å skogseffekter för en närbelägen kungsgård eller af annan orsak.
Derigenom kom omsider ett förändradt begrepp att fästas vid konungsparkerne. Deras egenskap att vara kongl. jagtplatser trädde alltmer i bakgrunden, och den strängare hushållning med skogen, som å dem iakttogs, blef den egentliga skilnaden emellan dessa skogar och de till menigheterna upplåtne allmänningarne, hvilket förhållande medförde, att benämningen konungspark utbyttes mot kronopark.
Förbättrande af skogsvården å parkerne blef redan tidigt en svår uppgift för styrelsen. Uti detta syfte innehöll nyssberörda instruktion för riksjägmästaren förbud emot anläggning af nybyggen likasom emot svedjande derstädes. Dermed förnades föreskrift om noggrann tillämpning af gällande skogsordningar eller med andra ord de särskilda påbud i ämnet, som blifvit än för en, än för en annan landsort utfärdade.
Hvarje medgifvande af skogsfång å dessa platser, der, efter den i senare delen af 1600-talet gällande rättsuppfattningen, ingen utan lof finge tillgripa ens en grön qvist, utgjorde ett kongl. ynnestbevis, hvarföre också hemman, hvars innehafvare förunnades rätt att å parken erhålla skogseffekter, voro skyldige att efterkomma de föreskrifter, som till utvisande af det verkliga behofvet och till förekommande af skogens förminskning kunde pröfvas lämpliga.[3]
Uppå vissa inskränkningar uti den rätt till skogsfång å konungspark, som allmogen å flera ställen sedan de äldsta tider tillgodonjutit, häntyder redan resolutionen å allmogens besvär den 29 augusti 1664 § 8, utmärkande, att de härad, som dertill jemlikt kongl. bref hade laglig rätt, blott efter skogvaktarnes anvisning skulle få å parken taga vindfällen, medan de, som der hade mulbetesrätt, väl skulle till sin nödtorft få hugga odugliga träd, men endast under iakttagande att desamma dessförinnan af hejderidaren utstämplats.
Här förekommer väl ej antydt någon skyldighet att, förrän
virke utlemnades, styrka behof derå, men äfven detta blef tidigt
- ↑ Vid Selebo häradsrätt fördom den 18 februari 1661 en sådan åtgärd. I domboken för denna dag anmärktes: »Intecknades konungens parker uti Selebo härad, Kiernbo socken», hvarefter följa åtskilliga namn.
- ↑ Den 16 juli 1598 till Sigge Arvidsson meddeladt kongl. bref stadgade, i sammanhang med klagan att »ekeskogsfällning» tagit öfverhand, hurusom ransakning skulle ske om de ekar, som å kronans parker och skogar blifvit fällda. Fullmakt för Nils Berg den 23 mars 1603 innehåller, att denne skalle hafva noga inseende deröfver att å Edsweden, som vore en kronans enskilda park, djur icke fälldes samt ej heller skogen högges och utöddes, och den 19 april 1609 anmodades landsprofossen i Vestergötland Lars Eriksson att ransaka om en hop ekvirke, som adeln och andre låtit hugga utmed elfven i Ale, Viste och Väne härad på kronans skogar samt att låta sätta »kronomärke å allt, som ej var hugget å adelns enskilda skogar. Dessa och andra fall gifva vid handen, att till en början blott de ållonbärande träden i samband med fridlysningen ställdes under ett större skydd. Derefter följde öfriga s. k. bärande träd och omsider inbegreps derunder skogen i sin helhet.
- ↑ Utsyning förekom tidigt å kronopark i afseende å ek, hvars fällande för skeppsbyggnad eller annat ändamål ibland medgafs enskilde. Så förklarades i bref den 16 november 1616, att Kongl. Maj:t ville förordna några män, som skulle bese och utmärka de träd, som kunde efterlåtas att huggas, så att ekskogen icke olagligen förspildes, uthögges och förderfvades.
