Sida:Björnen i idet – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/2

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
160
SMÄRRE MEDDELANDEN.

vändningen sker vid kyndelsmässa. Detta uppgifves från sju socknar inom landskapets sydligare del och dessutom från ett par socknar i Satakunda. För öfrigt förekomma alldeles enstaka uppgifterna, att björnvändningen inträffar vid Henriksmässa (d. 19 jan.), i Oravais, och vid Mattsmässa (d. 24 febr.), i Solf — alltså bägge dessa uppgifter från sydliga Österbotten.

Hvad tiden för lämnandet af idet angår äro uppgifterna få och, såsom det förefaller, mindre ålderdomligt traditionella. I Ingå socken i västra Nyland säges det inträffa »Marietiden» (omkr. d. 28 febr.?), i Hälsinge socken i mellersta Nyland uppges åter första maj.

Jag använder här tillfället att med några rader fullständiga min föregående uppsats, hvad den 25 januari, Pauli omvändelse, såsom midvinter- och björnvändningsdag angår. Att björnvändningen inträffar den 25 januari, uppgifves från Värmlands Älfdal och Härjedalen[1] samt, såsom vi nyss sett, äfven från östra Nyland. Uppfattningen af denna dag såsom midvinterdag är i Tyskland allmänt spridd. »Pauli Bekehr, der halbe Winter hin, der halbe Winter her», säger tyrolaren[2]. Äfven hos masurerna i Ostpreussen betraktar man denna dag såsom midvinterdag och tillägger, att på den dagen alla i vinterdvala liggande krypdjur (Gewürme) lägga sig på andra sidan[3]. Enligt Russvurm beteckna också de svenska esterna i sina träkalendrar denna dag såsom midvinter.

Beträffande björnens näring i idet anför Wessman slutligen från Sibbo socken i Nyland en sägen, som är egnad att vidare belysa de af mig förut (Fataburen 1915 s. 233—234) anförda. Jag tar mig friheten att här ordagrannt anföra den.

»En karl gick ut i skogen, råkade på en björnlya och sank däri. Björnen drog honom till sig och släppte icke bort honom. Där fick han sålunda vara hela vintern. En varelse, som såg ut som en jungfru, hämtade ett sött honungsliknande ämne åt dem. Och därå åt björnen, och därå åt karlen. När våren kom, lämnade både karl och björn lyan.»

N. E. H.

  1. Fataburen 1915 s. 230.
  2. Reichhardt: Die deutschen Feste. Jena 1908 s. 74.
  3. Toeppen: Aberglauben aus Masuren. Danzig 1867 s. 67.