124
Lef väl, min mor! Vi återse hvarann förr eller
sednare. Er Guilio.»
Ville-Rosny betraktade med tyst och djup häpnad den unge markisen.
— Italien, Italien, sade han sakta, man hade sagt mig att dess hemligheter ofta sköttes så tyst att de nästan aldrig återljödo . . . men den arme Guilio . . .
— Lemnom detta! Ni ser att en »vårdande handleder honom. Guilio skall icke mer försöka att konspirera. Detta är blott en varning.
— Ah . . . han var misstänkt . . . Förlåt, min herre, men jag inser att jag eger lika litet rättighet att inblanda mig i detta ämne som att beklaga mig öfver det sätt, prinsessan valt att svara på min anhållan . . . Den sköna Annunciada föraktar Frankrike och vill ej gifva ett mildare afslag.
— Ni misstager er, herr vikomt! Annunciada föraktar intet land och ingen menniska, värd hennes aktning. Men må ni förlåta henne att hon icke kunde eller ville rubba den heliga förbindelse, hon längesedan ingått med mig, hennes kusin, för att utan kärlek följa en främling till den mera lysande lycka, som han förmådde bjuda henne. Annunciada skickar er sin varmaste helsning. Om ni så önskar, vill hon sjelf tacka eder för den heder, ni bevisade den fattiga dottern af en utfattig familj.
— Nej, svarade vikomten hastigt och med en hög färg på sitt förställda ansigte . . . Nej, jag begär icke detta. Jag reser redan i morgon. Må den stolta Annunciada bli lycklig! Detta är den sista önskan jag medför från Italien. Och må ni, min herre, gifva mig er hand på att ni ej hatar en man, som kanske sårat er utan att veta deraf.
— Aldrig har ni det gjort. Jag visste att Annunciada ej kunde älska två gånger, men det gläder mig att få trycka er hand till tecken af öppen vänskap . . Och nu till affärerna.
