— Herr markis . . .
— Hör mig. Prinsessan hade under dessa dagar, då sorgen och oron öfver Guilios gåtlika försvinnande mycket angripit hennes helsa, kommit till den öfvertygelsen att, hur obetydlig min ställning än är i förhållande till er, det dock är bättre att Montefiorerna förena sin fattigdom, än att längre skilja den åt. Så snart hon gifvit detta bifall, har hon skyndat att eftersända lord Stouthead, hvilken under dessa sednare dagar varit snart sagdt bosatt i palatset, der han utsett de konstskatter han önskade som sällskap på sin återresa till England. Summan för dessa har satt prinsessan i stånd att honorera sin sons förbindelser, och ni skulle öfver all beskrifning såra oss, om ni dervid ville göra någon invändning.
— Jag eger ej den ringaste rättighet dertill, min herre . . . Se här prinsens reverser. Med ett penndrag, som angår en summa penningar, gör jag ett slutstreck öfver alla de dåraktiga förhoppningar, som under ett par månader utgjort min villa . . . Är ni nu nöjd?
— Fullkomligt! svarade Gaetano, och då han fått Guilios papper på fickan, mildrades fullkomligt det kalla uttrycket i hans ansigte.
— Förlåt Italien, herr vikomt, hvad ni der lidit, men tro att ni lemnar qvar vänner, som mången gång med djupt intresse skola påminna sig er och det värdiga slutet af ert uppträdande inom en familj, som snart förlorar den andra eller rättare första af sina representanter, ty prinsessan är mycket svag.
Här åtskiljdes de båda unga männen. Vikomten hade lyckats dölja sin förtviflan och Gaetano sin svartsjuka, som ändock brann på djupet.
Fjorton dagar sednare hade prinsessan Montefiori gått att förena sig med sina höga förfäder, men dessförinnan hade hon välsignat det af kyrkan afslutna
