EDVARD FLYGARES LEFNAD OCH LYNNE.
I den synliga verlden äro oräkneliga föremål, ofvanifrån stjernorna ända ned till infusions-djuren, hvilka påkalla vår uppmärksamhet och forskning; men intet enda af dessa är så betydelsefullt och angeläget för oss att studera som menniskan, icke blott i allmänhet, utan hvarenda enskild person har sin stora märkvärdighet. Detta blifver klart, då man besinnar att hela den synliga verlden är förgänglig, men hvarje menniska oförgänglig. Derföre äro lefvernesbeskrifningar alltid lärorika. Det vore ypperligt, om hvarje utmärkt man sjelf för efterverlden bekände sitt lefvernes hemligheter uppriktigt såsom Augustinus, icke skrymtande som Rousseau; då hade man sjökort, som utvisade strömmarna, klipporna och blindskären på lifvets haf.
När en annan skall skildra en hädangången, kan han aldrig framställa denne fullkomligt, utan endast i skuggbild.
Då jag nu går att teckna författaren till dessa skrifter, så kan jag blott återgifva den sida af honom, hvilken han visat för mig och qvarlemnat i mitt minnes spegel.
Hösten 1839 hade jag i Stockholm en skola.
En dag inträdde till mig en aktningsvärd gammal ungkarl, boktryckaren Thomson, hvilken hade med sig en liten tioårig gosse, och sade: ”Detta är författarinnan fru Flygares son!” (Hon hade kort förut flyttat till hufvudstaden). Derefter hviskade han helt
