IV
faderligt till mig: ”Var allvarsam mot pilten och spara ej på aga!”
Jag betraktade noga den lille gossen. Jag visste väl att snillrika män sällan eller aldrig haft snillrika barn, men deremot att utmärkta mödrar ofta nog fått ära af sina söner. Jag såg derföre på den lille gossen med förhoppningsfulla tankar. Han var spenslig, men axelbred, hade ett ovalt, blekt ansigte, vackert rödbrunt hår, en liten djerf näsa, stora bruna ögon med en ovanligt stark, för tillfället något orolig blick och en behaglig mun. Han var klädd i en bjertgrön rock. Herr Thomson tog afsked, jag sysselsatte mig en stund med författarinnans son och märkte att han hade särdeles godt hufvud, men jag rördes djupt, då jag tydligt såg på hans bleka hy och bleka läppar ett luftigt flor kastadt som en snara af döden.
I skolan visade han utmärkt flit och uppmärksamhet, men kamraterna, små tolfåriga gentlemän, brydde sig till en början föga om honom. De yngre fruktade honom såsom alltför öfverlägsen och allvarsam. Hans bjertgröna rock, hans slutna och tysta väsende, ådrog honom bland kamraterna spenamnet ”löfjerskan,” ty de tyckte honom vara en smula trolsk. Gossen, hemma van vid den ömmaste moders uppmärksamhet och välvilja, blef harmsen öfver sina kamraters gyckel och beslöt att hämnas. En dag, under frukosttimman, uppfylldes rummet med en pinsam röklukt. Gossarne klagade för mig, ransakning hölls och Edvard Flygare bekände utan svårighet öppet att han lagt horn på glöden i kakelugnen. Jag frågade hvarföre han gjort detta spratt åt sina kamrater och åt sig sjelf; han svarade med låtsad enfald: ”Jag tycker det luktar godt.” Han dömdes på kamraternas ifriga yrkan att ”få stryk,” hvilket annars aldrig brukades i skolan. Jag ville för ingen del begagna detta grymma tuktomedel mot något barn, aldra minst mot ett så ömtåligt som detta och, för dess moders skull,
