Sida:Borta och Hemma.djvu/85

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
65


Gruppen utgjordes af fem personer. Tre af dem voro tydligen romare: en gammal qvinna, som såg mycket högmodig och mycket bigott ut, en ung man, med blekt ansigte och en ytterst sjelfkär min, samt en ung dam, en äkta romersk skönhet, insvept i en hvit mantilj och med en fin halmhatt beskuggande det ädla ansigtet. Dessa tre tycktes vara slägtingar, kanske mor och barn. De bägge andra personerna voro tydligen främlingar. I följd af den enes lifliga rörelser och sätt att vara antog jag honom för fransman, hvilket ock besannade sig. Att den andre var engelsman, derpå kunde enhvar tryggt aflägga ed, då man såg hans styfva, tätt åtdragna halsduk, långa och smala ben, instuckna i svarta pantalonger, och de bakom ett par gröna glasögon framtittande blågrå ögonen. Alla fem talade fransyska, och deras olika accent öfvertygade mig om riktigheten af mina gissningar i afseende på deras hemland. Ljudet af deras röster trängde tydligt fram till mig, så att jag, utan att egentligen vilja det, fick höra hela samtalet.

— Hvilken herrlig januaridag, sade fransmannen, hvars blick ofta med synbar beundran sökte den unga romarinnans.

— Den är verkligen vacker, svarade den gamla damen. Äfven under vintern är Italiens himmel leende och klar.

— Jag vågar till och med tro, inföll engelsmannen, att nordbon helst bör bese södern under den kallare årstiden.

— Är det för att slippa frysa hemma, mylord? frågade fransmannen.

— Nej, vikomt, det är derföre att jemförelsen då helt och hållet utfaller till det sydliga klimatets fördel, och en alltför brännande sol kommer oss icke att sakna hembygdens mildare, om än mindre glänsande sommar.

— Jag delar ej er åsigt, svarade den yngre romarinnan. Om jag någonsin komme att besöka norden,