Teneriffa, än på Stockholms gator. — Hela denna årstiden igenom faller en stark dagg om nätterna, som någorlunda befordrar frugtbarheten i början deraf; men då det lidit längre fram, är daggen otilräcklig; alla våra grönsaker taga afsked ifrån oss, och marken blir bränd, så at nästan alla plantor förtorrkas. Vi äre dock icke alldeles utan legumer; ty trädfrugter och rotväxter ersätta då bristen. Det enda obehagliga, som åtföljer denna årstiden, om det kan kallas obehagligt, är dagarnas beständiga likhet, utan allsköns afbrott; den skulle synas störa menskliga lynnet, så danadt för ombyten; men de medföra sjelfva et omväxlande, som äfven häruti tilfridsställer. Morgonen är det behagligaste som kan tänkas; detta behag aftager emot middagen, hvilken väcker andra känslor, mindre angenäma, för at på eftermiddagen småningom återkomma med en afton, skönare än Proserpina, men som lika så hastigt röfvas af natten, hvilken likväl alldeles icke är plutonisk. — —
Detta oagtadt, älskar jag, för min del, mera den andra, eller regntiden. Det låter besynnerligt, och M. H. skulle snart tro, at jag blifvit besynnerlig så nära linien! Men låt mig säga huru den förhåller sig.
