Skepps-Capitainen icke har annan utväg, än at, i brist af vatten och kost låta döda slafvarna til en del, för at frälsa resten. Holländare och ängelsmän kasta sina lefvande öfver bord; Fransmännen medförde alltid Mercurium, på sine slafskepp, för sådana händelser. Mortaliteten ibland sjöfolket uppå slafskeppen är ännu större, och belöper på hvarje resa öfver 21 procent, dem oberäknade, som dö i Afrika eller på öarna.
Vid ankomsten til West-Indien och Amerika tagas de ännu öfverlefvande slafvarna utur skeppen under bevakning, och bringas i land, til torget eller försäljningsplatsen på stället. Ingen ting i menskligheten kan vara mera rysligt än detta upträde. Här upställas de nu i tvänne rader, efter kön, midt imot hvarandra, knappast försedde med en hel segeldukslapp, för at skyla sig. Mödrarna bära sina barn med sig, som säljas tillika med dem, och öka deras värde. Modfäldhet visar sig hos alla, och om icke hos alla tecken til den djupaste bedröfvelse, så är det et bevis at de icke känna högden af sina förluster och sit förestående elände, eller at de för et ögnablick förlorat all känsla af det framfarna, och understödjas af hoppet för det tillkommande, då de nu, befriade ifrån det faseliga fängelset på skeppet, se sig på
