Detta synes redan ha förekommit på 1850-talet. Den sista marskalkstrofén i den Weserska samlingen utgöres nämligen av ett vitt sidenband med en liten påfästad myrtenkrans. På 1870-talet torde de broderade strumpebanden helt ha försvunnit:
Ovanstående grundar sig till stor del på Stockholmsförhållanden. Det var dock ej endast i huvudstaden som detta bruk förefanns, flera av museets brudstrumpeband förskriva sig från landsorten; uppgifter därom föreligga sålunda från Uppland, Södermanland, Närke, Värmland, Öster- och Västergötland, Småland, Halland och Skåne. Från ett bröllop i Varnhemstrakten år 1854 eller 55 var en morbror till meddelaren marskalk, eller som det där alltid hette brudriddare. På kvällen beledsagades brudparet av musiken, brudpigor och brudriddare in i brudkammaren, där bruden satte sig på en stol, och så tog en brudtärna och flyttade ned strumpebandet och knöt det om vaden på bruden, och se'n tog den förnämste brudriddaren och löste av henne strumpebandet, varvid hon lyfte litet sakta på sin kjol. Sedan knöt han det om sin vänstra arm. Brudriddarna voro 5 à 6 till antalet, men brudpigorna ofta fler, de kunde ibland vara ända till tjugu stycken. Detta kallades att »spela in bruden i brudkammaren» och var vanligt vid alla bröllop både »bättre och sämre»[1] I Dalsland kallades det att »spela bruden i säng», varvid hela bröllopståget följde med in, så att de unga tu med nöd hade en fläck att kläda av sig på, vilket skedde i allas närvaro.[2]
Såsom av ovanstående framgår, torde ceremonien med avtagandet av brudens strumpeband i äldre tider ha ägt rum strax före sängledningen. Att brudparet skulle sängledas var ju förr en allmän sed, vilken skedde i samband med en del ceremonier, om vilka gamla tiders kyrkohandböcker innehålla vissa bestämmelser.[3] Nedanstående vers ur ett bröllopskväde, som handlar om sängledningen, syftar måhända även på strumpebandens avtagande:
