Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
187
BRUDSTRUMPEBAND.

»— — nu skynden fort, låt se Er Sänge-färd,
Om I ej det förstå, skall I därom bli lärd
Herr Brudgum utan krus tag Bruden uti Handen,
Låt Henne lägga bort de många biäfs och banden
I fölgs sed'n wackert åt i sängen som här står.»[1]

»Sängledningen> levde länge kvar till namnet, på 1800-talet skedde denna ceremoni ofta i sakristian eller sockenstugan, varvid prästen läste någon bön, och en psalm sjöngs. Följde prästen med till bröllopsgården, kunde ceremonien äga rum där.[2] I en beskrivning över ett bröllop i Dalarne år 1851 heter det: »efter denna handling som bär det sällsamma namnet sängledning, skedde stor lyckönskan».[3] En rest av sängledningsceremonien är troligen de tvänne »brudkuddarna», som brukade föräras bruden i lysningspresent för att sedan användas under vigselakten.

Även bland svenskarna i Finland har strumpebandsceremonien varit vanlig; från 1840-talet bevarade band likna de här förekommande, på sammet målade och med pärlbroderier i blått och gult. Från en häradshövding L-s bröllop år 1846 berättas, att den förnämste marskalken enligt då rådande bruk knöt av bruden hennes strumpeband, vilket man aldrig ansåg som något opassande, man hade den engelska strumpebandsorden i minnet och tänkte: »honni soit qui mal y pense» (skam den som tänker illa härom).[4]

Bland allmogen synes det ej heller ha varit så alldeles ovanligt med dylika brudstrumpeband, åtminstone bland förmögnare bondfolk. Att så förekommit berättas från en del bröllop i Varnhems-trakten på 1850-talet, varvid strumpebandet avtogs och bruden spelades in i brudkammaren på sätt som ovan beskrivits.[5] I trakten av Borås synes det även ha varit vanligt; i början av 1800-talet

  1. Brudskrift till Erik Norberg och Anna Christina Schwede, Stockholm 1719. Jämtlands Bibliotek, Östersund.
  2. J. Nordlander, Bröllopen i Härjedalen för omkr. 50 år sedan. Uppt. 1896. Uppsala Landsmålsarkiv. Acc. 29.
  3. L. B. Falkman, Ett bröllop i Järna socken i Dalarne. Samf. för Nord. Museets främjande 1888. Stockholm 1890, s. 24.
  4. Meddelat av fru H. af Billbergh, f. Lewin, Stockholm.
  5. Meddelat av fröken Olivia Södergren, Stockholm.