Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
190
LOUISE HAGBERG.

De strumpeband, som bruden bar under vigseln, hade hon ibland själv tillverkat och ibland fått i present, såsom av svärföräldrarna eller enbart svärfadern eller svärmodern, likasom brudgummen sina hängslen, vilka skulle vara lika med brudens strumpeband, som voro utsirade med så många blommor, krumelurer och färger som möjligt.[1]

Begåvning av strumpeband var mycket vanlig såväl vid bröllop som andra tillfällen. »Notabelt det bruket», säger härom Linné, »som i Dalarna mest öfver allt är antaget, att qvinfolken skänka sina gäster, hälst vid deras afresa, dalband.»[2]

Vid bröllop brukade bruden skänka sådana till brudgummen, brudsvennen, bönemannen, svärfadren o. s. v. På Dagö skulle prästen ha ett par strumpor, strumpeband och gördel, och på Wormsö gav bruden de unga flickorna ett par med strumpeband sammanbundna strumpor. Bland ester och finnar har dylik begåvning även varit mycket allmän.[3]

Ibland skulle alla närvarande kvinnor, och ibland även varje gäst på ett större bröllop, erhålla ett par ylleband som skickliga bandgummor i god tid begynte att tillverka, ofta veckotal innan bröllopet skulle stå. De vävdes långa och synnerligen granna. Dessa brudstrumpeband utdelades än bröllopsdagen vid bordet genom »hovjunkaren», sen hängde dem över axlarna på såväl män som kvinnor och än av själva bruden vid bröllopets slut, som då skänkte dem till närmaste släktingar och »motridare», vilka senare vid nästa bröllop begagnade banden till prydnad åt hästarna vid »motridningen».[4] Spelmännen, som ju inte saknades vid dylika bröllop, fingo under årens lopp stora samlingar, varvid det ej varit ovanligt, att granna täcken förfärdigats av de många sålunda förvärvade banden, fig. 9.

Vilja vi emellertid närmare studera brudstrumpebandens historia, få vi vända oss till andra länder. Vi finna då, att det exempelvis

  1. Meddelat av Arnold Olsson, Norra Orust, Bohuslän.
  2. Linnæi Iter Dalekarlium 1734, s. 345 (C. v. Linnés ungdomsskrifter, Stockholm 1889).
  3. Festschrift d. Gelehrten Estnischen Gesellschaft, B. XIII der Verhandl. Dorpat 1888. S. 193, 366, 370, 379.
  4. Meddelat av A. Halfvarsson, Ljungdalen, Jämtl.