Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
193
BRUDSTRUMPEBAND.

århundradet och ha tillhört konung Fredrik Wilhelm III:s döttrar och svärdöttrar.[1] Tyvärr har denna underrättelse för sent kommit författaren till handa för att någon bild av de däri omnämnda banden skall kunna lämnas.

Bland de bredare lagren i Koburg var det i gamla tider brukligt, att bruden före midnatt berövades sina strumpeband, vilka togos sönder, varefter bitarna fördelades.[2] Att brudstrumpebanden brukade delas sönder omtalas år 1761, och från och med år 1793 förekommer det som en på bröllopsprogrammet vanlig ceremoni.[3] Även i Luxemburg synes denna sed ha förekommit, ty lätaresöndagen (4:de söndagen i fastan), som var en dag för besök och undfägnad, skulle alla de, vilka under året gift sig, med färska kringlor förpläga alla de bröllopsgäster, vilka ännu hade en bit av brudstrumpebandet i behåll.[4]

Hos wallonerna i Belgien var det brudsvennen, vilken genom list och våld bemäktigade sig brudens strumpeband, som han sedan klippte sönder i bitar till alla de vid bröllopet närvarande unge männen, vilka fäste bandbitarna i sina knapphål.[5] I Schmalkalden (Tyskl.) få alla bröllopsgästerna ett med dagens datum försett bröllopsband att fästa på bröstet. I äldre tider hade dessa bandstumpar utgjort delar av ett långt band, brudens strumpeband, med vilket bruden i hemlighet bands om, varefter det skars i bitar och delades ut bland gästerna.[6]

Från Holland berättas, att när bruden av brudpigorna fördes till brudkammaren, så försökte de vid bröllopet närvarande unge männen att rycka av henne något band, ja till och med strumpebandet heter det. Den, som lyckades däri, blev dansens konung och bar sedermera under återstoden av festen strumpebandet om-

  1. Meddelat av Geheimer Regierungsrat Dr. Scidel, Berlin.
  2. E. Hermann, Gebräuche bei Verlobung und Hochzeit im Herzogtum Koburg, Zeitschrift d. Vereins f. Volkskunde, Berlin 1904. B. 14, s. 381.
  3. »Der Bär», Berlin 1885, s. 99.
  4. Sartori, Sitte und Brauch, Leipzig 1914. D. 3, s. 134.
  5. E. Monseur, Le Folklore Wallon, 706, Bruxelles.
  6. R. Reichhardt, Geburt, Hochzeit und Tod im deutschen Volksbrauch und Volksglauben. Jena 1913, s. 101.

13―202911.