Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/18

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
194
LOUISE HAGBERG.

kring benet, för så vitt han ej hade en käresta, i vilket fall han förärade henne det som ett lyckligt förebud till deras stundande förening. Det övriga sällskapet tog blommorna och glitterguldet från bruden och prydde därmed sina hattar och kläder.[1]

I England brukade brudsvennerna, vilka med facklor beledsagade bruden, vid sängledningen avtaga hennes strumpeband. För att underlätta och förkorta ceremonien var det brukligt, att bruden i förväg löste strumpebanden och lät dem hänga. När brudsvennerna hade bemäktigat sig banden, fäste de dem som troféer i sina hattar, varefter bruden av tärnorna fördes in i brudgemaket, där de klädde av och lade henne.[2] Flera uppgifter om strumpebandsceremonien föreligga från såväl 16- som 1700-talet, men synes det icke alltid endast varit brudsvennerna, som erövrade banden, utan var det en allmän tävlan bland alla de unge män, vilka voro närvarande vid ett bröllop att försöka, vem som efter vigseln först kunde komma åt att taga av bruden hennes strumpeband. Och det skedde framför själva altaret och kunde gå så våldsamt till, att bruden gallskrek och ibland kastades ikull. De, som lyckades i denna tävlan, buro banden i triumf omkring i kyrkan. För att förhindra ett dylikt otillständigt anfall, brukade bruden ha band gömda vid barmen, vilka hon lämnade ut. Vid ett bröllop skulle även alltid »piparen» ha en bit utav brudens strumpeband lindat omkring sin säckpipa.[3]

Strumpebanden voro ofta synnerligen fint utstyrda. I en redogörelse från år 1530 för den franska kvinnodräkten står det, att strumpebanden skulle ha samma färg som armbanden,[4] och i en liten förtjusande engelsk sonnett från år 1584, vari beskrivning lämnas på en dåtida dams garderob, sägas strumpebanden vara försedda med fransar av guld och hängande silversnören. Så dyrbara strumpeband var det dock ej allom tillåtet att bära. På 1300-talet

  1. L. Westerberg, Europeiska nationerna, deras seder, bruk och klädedrägter. Stockholm 1848, s. 202.
  2. H. Misson de Valbourg, Mèmoires et observations faites par un voyage en Angleterre. A La Haye 1698.
  3. J. Brand, anf. arb. Vol. II, s. 127 ff.
  4. J. Quicherat, Histoire du costume en France. Paris 1875, s. 354.