Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
196
LOUSIE HAGBERG.

när hon dansade på en bal, att tappa sitt strumpeband, som var blått till färgen. Då konungen i sin iver att taga upp det, kom att lyfta klädningsfållen, framkallade han därigenom de närvarandes gyckel. För att tysta detta skall han då ha utropat: »honni soit qui mal y pense», och svurit att göra strumpebandet till ett så högt utmärkelsetecken, att alla skulle eftersträva detsamma.[1] Orsaken till ordens instiftande har varit omtvistad, och alla anekdotiska förklaringar förefalla mer eller mindre apokryfiska. Den förklaringen ligger dock nära till hands, att den torde stå i samband med ceremonien med brudstrumpebandet, vilken ju i England kan påvisas långt tillbaka i tiden, och med stor sannolikhet torde man kunna antaga, att den även på kung Edward III:s tid var allmänt i bruk, och att konungen så genom ordens instiftande stadfäste densamma. Uppgifterna om ordenstecknets utseende äro även något varierande, det huvudsakliga är emellertid, att bandet skall vara blått, ibland ett enkelt blått band, ibland av kläde eller siden med devisen broderad i guld, pärlor eller diamanter, fig. 10.[2] Enligt Nordisk Familjebok består det av ett mörkblått, guldkantat sidenband, med ett guldspänne fäst nedanför vänstra knäet och med den ovannämnda devisen. Ett mörkblått brett band bäres över bröstet, vid vilket en bild av riddar Georg kämpande med draken hänger. På vänstra sidan av bröstet bäres en åttauddig silverstjärna med det röda Georgskorset omgivet av strumpeband.[3]

Även till den långt avlägsna ön Ceylon synes bruket att dela ut strumpeband som ett slags hederstecken hava trängt. År 1656 besökte en hollänsk hjälpexpedition ön, varvid fältherren Geraerd Hulft, som medförde en mängd dyrbara skänker till kejsaren, av denne först dekorerades med en gyllene halskedja och sedan ur högst densammes hand till minne av den unge prinsen även fick emottaga ett gyllene strumpeband, vilket kejsaren särskilt framhöll hade burits av denne.[4]

  1. Misson, anf. arb. s. 5. Nordisk Familjebok: Strumpebandsorden.
  2. G. Clinch, anf. arb., s. 277.
  3. Nordisk Familjebok, Strumpebandsorden.
  4. Ph. Baldæus, Wahrhafte ausführliche Beschreibung der berühmten Ost-Indischen Kusten von Malabar und Coromandel als auch der Insel Zeylon. Amsterdam 1672, s. 306.