Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
197
BRUDSTRUMPEBAND.

Längst synes strumpebandsceremonien ha bibehållit sig i Frankrike. Slår man upp ett större franskt lexikon, finner man att med brudstrumpeband förstås »ett band som brudsvennen fordom rövade och ännu i en del provinser rövar från bruden»[1] eller »ett band en faveur som rövas ifrån brudens ben, och varav alla bröllopsgäster bära en bit uti knapphålet»[2] Enligt erhållen uppgift förekom bruket ännu år 1887, då en god vän till meddelaren tjänstgjorde som »garçon d'honneur», men hade det då familjerna emellan diskuterats; huruvida det gamla bruket skulle iakttagas eller ej.[3] När August Strindberg på 1880-talet vistades i Frankrike, blev han vittne till denna gamla sedvänja, som han skildrar i samlingen »Bland franska bönder», och där det i beskrivningen över en bröllopsmåltid står att läsa: »men då utbryter ett anskri. Grevens betjänt» (= förste marskalken) »reser sig upp ur en komprometterande ställning vid brudens fötter och triumferande visar han sin trofé, strumpebandet. Flera meter långt i trikolorens tre färger klippes det i små bitar, och nu går hjälten åtföljd av sin tärna att mot en kyss utdela bandbitarna åt alla gäster.»[4] Än tid igare, år 1842, beskrives samma ceremoni sålunda: bruden skrek plötsligt till, brudsvennen hade krupit under bordet för att röva brudens strumpeband, men som hon hade glömt att på förhand lossa detsamma, blev rörelsen så häftig, att hon med ett anskri gled ner ur stolen.[5]

I komedien »Figaros bröllop», vilken skrevs år 1784, omnämnes även denna sed, i det att den unge bonden Gripe-Soleil i slutakten säger: »Än brudens strumpeband får jag det?»[6] Även Béranger gör i sina dikter anspelning därpå.[7] I Normandie har det varit ett gammalt bruk att bruden som ett gunstbevis skänkte sitt strumpe-

  1. Littré, Dictionnaire de la langue française, Paris 1869.
  2. Larousse, Grand Dict. Univ. Paris 1873. Jarretière de la mariée.
  3. Meddelat av förf. H. Galdoz, Paris.
  4. Aug. Strindberg, Bland franska bönder. Stockholm 1889, s. 81.
  5. P. de Kock, Gustave. Paris 1842. Une noce à La Villette. S. 87.
  6. C. de Beaumarchais, Oeuvres complétes. Del. 2. Paris 1809. Le mariage de Figaro. Act V, Se. XIX. Övers. av D. E. Pihlgren, Stockholm 1785.
  7. Béranger i »Chapeau de la mariée». Littré, Dictionnaire de la langue française, Paris 1869.