Sida:Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
203
BRUDSTRUMPEBAND.

skilt fick brudens strumpeband ej knytas, utan skulle det viras trenne gånger om benet. Den i Skåne brukliga brudlisten fick ej heller knytas utan virades tvänne gånger om brudens midja. Strumpebandet måste dock sitta riktigt säkert, ty lossnade det den dagen, så blev mannen henne otrogen.[1]

Vid pantlekar har det i Finland ofta varit vanligt att ge strumpeband i pant, varvid det var gossarnas göra att avtjäna straffet, ej ägarinnans. När panten skulle utlösas, ålades vanligtvis någon gosse att gissa, vilka färger som ingingo i tre närvarande flickors strumpeband. Lyckades han ej däri, måste han knyta bandet kring ägarinnans strumpa.[2]

Strumpeband, som tillhört en kvinna med många barn, och vilket därtill stulits, är synnerligen bra att använda, om man vill få kor att kalva. Och när en kviga kalvat för första gången, bör mjölken silas genom ett brudstrumpeband, som lagts i ring runt silens nedre kant.[3] Vill en kviga inte stå stilla vid mjölkningen, behöver man endast ta ett strumpeband från högra benet och binda om djurets vänstra horn eller tvärtom.[4] Man kan även knyta ett strumpeband om hennes vänstra bakben, och under det man knyter, skall man antingen läsa »Fader vår» baklänges eller ock följande besvärjelse:

»Dina ben befrias nu
från den onda anden,
med människomakt
och med ’Jesu makt’. Amen.»

Ty om en ko vill »späns», när man mjölkar henne, är det en ond ande som farit in i kons ben.[5]

Var kon nyköpt, så skulle man, innan hon för första gången fördes in i ladugården, låta henne med förbundna ögon tre gånger gå över ett strumpeband.[6] En nu levande person berättar, att han en gång

  1. Meddelat av Sissa Andersson, Skillinge, Skåne.
  2. Meddelat av W. Sjöberg, Replot, Finland.
  3. Meddelat av f. lantbrukaren T. G. Petersson, Hångers sn, Småland.
  4. Zeitschrift des Vereins für Volkskunde, Berlin 1914, s. 69 (Sydschleswig).
  5. Meddelat av Arnold Olsson, N. Orust, Bohuslän.
  6. Hembygden 1911. Helsingfors. Minnen från Tarjärvs sn, s. 79.