är fallet en mängd tärnor och marskalkar vid ett bröllop, utan uppvaktades brudparet utav en av vardera slaget på brudens och lika så på brudgummens sida, vilka mera voro som värdar och värdinnor och skötte om det hela. Under vigseln bar bruden de till henne av
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 5 i filen Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 5. Marskalksband som tillh. professor C. A. Hagberg, 1840-talet. Silkesbroderi å silverband (röda rosor och förgätmigej). Tillh. förf. |
en ogift väninna broderade och skänkta banden, som av tärnorna påknötos henne. Efter vigseln lossade de dem och bundo dem om marskalkarnas vänstra arm. Så gick det enligt uppgift till i Stockholm ännu på 1860-talet.[1] Hur det var på 1840-talet, därom kunna vi få upplysning genom ingen mindre än August Blanche. I en år 1846 av honom publicerad novell läses följande: »Bruden och brudtärnorna försvunno i ett inre rum, vars motsatta vägg tycktes helt och hållet vara undangömd av en ovanligt bred och hög mahogny-
- ↑ Meddelat av fröken Anna Schröderheim, Stockholm.
