möbel med de vitaste örngottskuddar på. Dörrarna tillslötos. — Efter en stund utkommo tvenne av brudtärnorna lämnande åt Hammar och den andre kavaljeren var sin kyss och var sitt broderade strumpeband.[1]
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 6 i filen Brudstrumpeband undersökning om strumpebandets, särskilt brudstrumpebandets betydelse – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 6. Brudstrumpeband. 1830-talet. Målning å vit sammet (röda rosor). Nord. M. 132,570. |
Enligt än tidigare uppgifter, vilka förskriva sig från biskopinnan Charl. Annerstedts, f. Cederström, bröllop år 1835 på Bråte i Värmland, var det marskalkarna som bröllopsdagens kväll lossade brudens strumpeband och överlämnade dem åt henne, varefter bruden knöt dem om deras armar. Hela andra dagen buro så marskalkarna sina band.[2] Det omtalas dock även, att bruden först vid frukosten den andra dagen knöt på marskalkarna banden.[3] En meddelare vill ävenså minnas, att bandet på något sätt dansades av bruden, och att hon sedan gav det till en av sina brudsvenner såsom den vilken därnäst skulle ingå äktenskap. Det skulle ha skett, när kronan dansades av bruden, och skulle vara såsom en uppmaning till att skynda på att knyta det äktenskapliga bandet,[3] »låta sig och sin utkorade med ett starkt äkta band bliva hopknäppta» eller »med det helga äktenskapsbandet sammanknytas» såsom det i 1600-talets brudskrifter plägar heta. Att endast en av marskalkarna eller brudsvennerna begåvades med strumpeband — och den på brudens sida — torde ha varit det ursprungligaste. Enligt en uppgift från 1830 behöll sålunda bruden det ena bandet och gav det andra åt sin marskalk. Men det gick naturligtvis ej till på samma sätt
- ↑ A. Blanche, Den broderade plånboken, i novellsamlingen På divansbordet. Stockholm 1846. Sid. 51.
- ↑ Nord. Museets arkiv. Ur brev från fru Aug. Strömberg, f. Annerstedt, Strängnäs.
- ↑ 3,0 3,1 Meddelat av kungl. sekter I. Lundström, Stockholm; fröken Anna Richard, Stockholm.
