fron Nyykarbi. Di haar all sårtäs jåånor fö si såm åpptenkas kann. Di spetaakła jo enn i tenna daag yvi i dä pjaasriiji, såm anjä Wessas Gaabilas härrin haa fö si in gang i skåołstygon, föst gangon an kååm fron ondä siminarjon. An fee jo narra in heil håop mä fåłk ti kåm åsta lyyss po si. Å anjä våran läärar i no assint na betär, fast hu di brååkar åm an å segär an i så simpäł å låågdreiji, så an helsar po alt fåłk. Ja tyckär an kan int kall hä fö na låågdreijit, tå an ska mått ta åå si mysson för an.
— Hu jeeg ä riktit teel, hö ni, mä i dä pjaasriiji i skåołstygon, ni tałar åm? Ja mins int til ä als ja.
— Nå si an, stjicka jo uut båkaavłin,[1] mins ja, åm hä an sku hald in samankåmst i skåołstygon. Å fåltji tenkt no, tå an a gaai å studäära så dä leng, hä an sku kunn uutlegg naon smuło o gussåoł. Ja mins tjärngan rada aåv tiid mä nessduukan å salmböökrin i handin neestan fron varenda gååł. Å tå di a samła si stygon full va ä så di vila böri tårk tååran rej po förhand, innan an a hinda sej eitt enda åoł.
„Ä i naa va andä vaart dukti, såm ji så ung å a sluuta draags mä onjä syndo väädin rej“, saa di å håosta å puusta å venta hä fökłaarinjin sku börjas.
Men tå an då entteliigen kååm inn å stelt si baak båołi mä in ståor tiidopääro[2] po in stråmpsticko å int als tåo fram naon salmbåok, böra fåłtji skååd så öögona vila fall döm uur huvo. Ja måtta böri håkär å skratt tä ja sååt, fö makan ti gaałnskaap ha ja int siitt. Tå fåłtji venta ti fo böri sjung in salmo kååm an i stelli inslimbrand mä in pääro å böra fökłaar hä ä va väädin såm hengd po aksołin
