Ja-ah, han såm rannsaakar in menstjo ti järta å njuurar han kan sej fövaa int Hannas Eson å ja kååm ås i laag, för int nain kan a kumi betä saams i ungdåomsåårin en han å ja. Fö ja mins rej tå vi va vallbaggar[1] tjöört vi kåonan i laag varin daa, å tå måłkarin[2] kååm å haa brååttåm åm kveldan, sprang Eson å måka föusi åt mi öman ja måłka. Å sedan alt va fäädit bruuka vi kåok kłimpan[3] i laag baak in ståo stein vä strandliidin.
Men ä hendär å stjeer mytji, såm an aldri kann tenk si. Ja a vääł höört seijas hä tå Eson in gang va nårrett mä i nåsslass, läätt an in nårrbyggtjärng skååd i kåortin för i nåsskåok, å tå ha on sakt an sku vaał jift mä in fräkno menstjo. Å så jeeg ä å.
Braka Eerk å Ann Liis kååm braa sams i börjani. Men va sku no teiras fönöisamheit mä varaar räck na lengär en för anna fåłk heldär, så nåo ha ja jo siitt döm mang gangor i grääl mä varaar no sedan.
Ja håksa jyst påå hur ä va i siistis in daa, tå ja sååt där. Eerk kåäm innspringand å saa an a havi lååna in tjärro uur aaron stygon å tjöört mä fåłan, så an a böra stjein, å tå ha Eerk bruti armin senn å tjöört såndä tjärraison. Tå Ann Liis fee höör hä, lååssa on vaar arg å saa:
„Do sku ha di fö do grasäärar å tjöör såndär aadras tjärror!“
Eerk, såm bistjärma si yvi hä an a bruti armin, vaart så arg, så sku an a årka, så sku an sääkärt ha lugga on elo sylta on po tjeftan. Men an råopa åt on:
„Va fenin segä do, ståpp huvo?“
