„Va sitä do å måldrar[1]?“ tykt Baata. „Sku ja å fo väät vem såm a töömd brännvispårran i teeg, nåo sku ja freist kryyn åm an“, tykt on å tåo saksin i handin å huggd on i båołi. „Men si do no jir ä ja såm i bå kvinno å kaar jär i gååłin, å sitär int to po stabban å haldä tjeftan, ska ja ji di fåotin i endan, så do skurrar nedär ett lansveejin å råsar stjinni o ståonesan denn.“ Å mä ti sama on saa hä full on langsett gåłvi å krääkt fyyronfåota i uunssenjin.
Langfłakarin sjöłv, han lömna siti po stabban å grubła å råska huvo, tärt an ti sluut såmna å böra snark. Men sku an a siitt Baata a vari nykt, så ha an strakst såm an kååm böra sleng on å gräsäär mä on, å slåå såndä pääronfatin, å napp ti kååkon,[2] såm an pa jäär. Men tå an såå menstjon va mytji värr i fyllon en han, kunna an int jäär on na.
Men åm måronin daain baaket knyyst an int i åoł, uutan jeeg åsta diik. Å alt sedan ha an int vari po syypantuuron na als, så fo sii no am on int feeg båota an fö syypasi. Men sku an fo väät hä altihåop va Baatas spetaakłasi, sku an no fol snaart fo åpp tuuron ti baak.
— Nej, farvääł meddi no så leng, Anna Maja; no mått ja ga heim asta prööv å påå, åm ja int po na viis ska fo app menn danjil, såm tyks böri stell si ti vaał räta Langfłakarin, han å. — Ja sii do tenkä böri bränn kaffi, men jistosin int ska do no jäär ä fö menn skuld; int fast vaa sku ja hind siti å biid po na tåko. Nej, ja mått freist tjipp ååv heim no
