Tå ja no int haa na anna ti bistyyr tenkt ja: ja ska no ga skååd åtminstoni uutanföri, hur ä no siir uut där.
Tå ja kååm ti bråovin där kååm fåłtji bå gaa-and å tjöörand mä iisvåsikan i ståora håopar, å all tråppa di ååv inn. Best ä va kååm ein såm tjend mi — int haa ja så nåoga reida påå va an ji fö slaa andä; men an määra si jyst ti ga inn, å böra sej åt mi fövaa ja ståo uutanföri. Ja saa no åt an hä ja visst an sku int slipp in för assint[1] å int vila ja no jyst bitaał na fö pjaasriiji heldär, såm ja no jissa ä sku va — för härrskapin vill no så jään draags mä tåko — tå an int träng bitaał na fö gussåoł, såm an fåår höör varin sånndaa i tjörtjon.
Men hu vi no böra tałas vedär åm i dä, å tå ja fee höör an sku fo sii altihåop så braa an vila för in mark, å tå ä no lyyst så förhääda juust där, tenkt ja: faan månin ii, ja fee no så braa bitaałt fö päärona, så sama kann ä no va. Å tå fååłd ja inn mä an.
Ja a lääst po tiidninjin hä di sku a ripräära åpp i dä huusi fraka smułon sedan smöri va där, fast ä va förhääda fint dä tå rej. Men no va ä neestan ti fiinast ja siitt. Hä fee ja sii tå ja kååm åpp po lektrin.
Teaatrin ha int börja na tå enn, så i dä ståort fålåtani[2] dä mitt fram va nedäslefft. Hä va så vakärt råosa å błåoma, ti fålåtani, så nåo va hä mytji grannan en ti vakrast sengfålåtanin i fłicklåftin i Vööro. Strakst dä nedranföri sååt no visst i dusin błååsarar å fiåołspelarar & tråmbarar, å di föört in tåkin
