Stina (skrattande): Do i tan sama do ein gang a vaałi höö ja ti staa å spetaakäł.
Måosson: Jåo ä jir in tåkin leiding anjä vrädan, så ä ji fö mytji hä.
Stiina (lösgör försiktigt en kopp från måossos nacke och kastar innehållet i skopan): Endå ä va föskrättjilit va do haa svart błåod, mensk.
Mittjil: No iiss int ja staa å skååd po i jä hantvärtji na lengär, uutan no tagä ja ti riträttin å laga mi i veeg. (Till måosson). Giv ät mi andä pengpunjin do sku söök ett.
Måosson (räcker den åt honom): I jä haa do an.
Stiina (till Mittjil): Nej hö do vent na liiti så leng ja tagä fram tvåå småå påttor. (Tar fram två flaskor ur kjolfickan). Hö do, do mått jyst ta åt mi måodädråpan å prisiveerand fö tjyvo penno vart slaag i teijä. Å så sku do ta åt mi åtta låod snuuss o na braa sårt.
Mittjil: Hu tan snöud tråo ni ja ska böri mins all ti dråpan ni a räkna åpp åt mi i daa jär?
Måosson: Va i hä ti mins; ä ji jo tjennli dråpar allihåop. Men ga int bara å głööm bårt teidä dråpan do sku ta åt meeg, såm ä va tałan åm i mårost. Ä va jo danska kungens brystdråpan å teidä sảm Błåkaris Baata a nytja — tiidibastu sasifrass.
Mittjil (står i dörren och skrapar sig bak örat): Endå han såm rååkar uuti fö tjärngan, han i då entteliigen fast. Vann fenin sku ja a fååi ii nain såm a dåga ti skriiv app teijä dråpan edä no, så ja a sluppi lääs yvi döm?
Måosson: Jåo nåo ska an sej to i kaar, såm int mins så dä mytji, annan vil böri löip kring byyin åsta höör ett nain skriivar, för in dråpasmuło. Nej,
