hvad Hegel kallar "det komiska subjektets oändliga tillförsigt och saliga belåtenhet," men Ceraunus och Anastasia, äfvenledes omvända af S:t Petrus, ge honom ej efter i naivitet. Ett altare har blifvit upprest med gyllene påskrift: "Till den högste Gudens Moder: till den Heliga Jungfrun." En hymn skall till hennes ära uppstämmas; man anropar till en början Eros, påminner sig dock att den lilla guden ej mer fins till, lofvar Maria en fest med anledning af Bebådelsen, men tar miste på Gabriel och Ganymedes samt lofsjunger derpå "den store Pan" — Men icke blott i komiskt afseende är denna scen ett mästerstycke; med ringaste benägenhet för vältalighet skulle man derom kunna säga en hel hop vackra saker; vi inskränka oss till att anföra några versar som synas oss rika på välljud och poesi. "O Eros Chalepainos! — Ej Eros nu du nämne, ej blidkas mer behöfver den grymme kärleksguden; förvandlad, slut och offrad är Eros Chalepainos. Ändock skall dig jag älska — Dig älska, Anastasia. — — — Helleners namn du glömme; från thronen Zeus har fallit, och slut är Ganymedes. — Nu hemta Syrinx-pipan! Hetaira, du skall spela; när cittran jag berörer, den store Pan skall lyssna. — Dock finnes Pan ej mera. — Den åldrige, den store, den verldsomsjungne Fa- dren, som skog och ängar älskar, han lefver han som lefvat, och lefva skall Aionios; fast Pan ej mer han heter." — Ett icke ovärdigt motstycke till Schillers Die Götter Griechenlands, ehuru mindre utarbetadt, men också mindre be- sväradt af mytologisk apparat, tyckes oss Almqvist ha lemnat i dessa klangfulla strofer. — Mariakulten är ett af hufvudföremålen för ironien i Marjam, Apostelen Pauli stundom något svårfattliga dogmatik är ett annat; förf. låter honom med den största salvelse framsäga den mest be atta gallimatias. "Endels säger jag så. Fördenskull säger jag till eder: gån in! När I derför gån ut, så säger jag eder ännu icke: gån in! — Fem män gingo in genom porten. Ja, säger jag eder, fyra voro de. När nu dessa tre hade ingått, så satte de sig och sedan de begge två
