En blick tillbaka på rörelserna i vår vittra verld, alltifrån Thorilds larmsignaler, skänker just ej någon stor uppbyggelse, om man fäster sig vid alla ensidigheter, alla missgrepp å såväl det konservativa som det revolutionära partiets sida. I literära fejder af större betydenhet sättes dock gerna alltid den ena ensidigheten mot den andra, men den historiska utvecklingens idé går segrande fram ur konflikten. Striden mellan nya och gamla skolan har ofta och på olika sätt blifvit bedömd. Vi behöfva ej upprepa andras omdömen; blott en anmärkning skulle vi härvidlag vilja göra. Man har sagt att tiden var mogen för en genomgripande förändring, att denna förändring skulle försiggått äfven utan Atterboms med fleras åtgöranden.[1] Det synes oss dock som om någon ovilkorligen måste ha lagt hand vid verket, tiden må ha varit hur mogen som helst. Är denna vår förmodan riktig, måste man väl lemna nya skolan åtminstone den förtjensten att fullständigt ha brutit väg för hvad som komma skulle. Mörker hade hvilat öfver Europa under “Upplysningens” stolta tidehvarf; nu klarnade horisonten, tyckte man; ett förtrollande budskap spred sig: nyromantiken var i antågande. Dess naturliga upprinnelse ur samma ogunstiga politiska förhållanden, som föranledde Göthes och Schillers senare, ensidigt antikiserande riktning[2], kunde rimligtvis ej af samtida senteras; såsom en gåfva af goda gudar emottogs den oväntade företeelsen, för att
