oberoende infall för ögonblicket". Kan man tala om snillrika paradoxer, så bör t. ex. Företalet till Skapelsen hänföras under denna kategori. Idéerna äro originela, den dialektiska förmågan är stor, men hvad meningen egentligen är med alla dessa fantastiska hypoteser och deduktioner är svårt att ta reda på. Hela verlden är en marionett-teater, sedd genom ironiens glasögon. "Numera har jag icke något ändamål — — — jag finner det mer och mer, jag har icke något. Jag glömde snart verldshistorien och afsigterna med den, fann angenämare att jaga och dricka mjölk, och gör så änn'." Detta är resultatet, man lemnas åt Guds försyn på ett villande haf och får reda sig bäst man kan. "Men ibland oss är icke fråga om annat än en rolig afton" — upplyser herr Hugo Hamilkar, sedan någon förstämning följt på Skönhetens Tårar, der det bland annat heter: "denna tår (gjuten af den förföljda himmelska nymfen Astartes) denna tår är verlden, hvari du bor, min vän". Rentaf öfversvinneliga haranger saknas ej; om borgfruns mystiska död genom doftet från "olyckans ros" yttras: Ingen af oss alla förstod skönheten eller krafterna i dess rike, dess underjordiska rike. Men vi blefvo mera kunniga, när vi erforo en hög, förträfflig, sträng och förståndig qvinnas öde. — — — Med fullkomligt lugn och sans blef hon fattad af det skönas obeskrifbara makt, dukade under derför och blef upplöst såsom ett förvånande offer." — Tankarnes klarhet tyckes här vara upplöst i en förvånande töcknighet, men just detta "in's Blaue hinein", denna dunkla naturfatalism var ju nyromantikernas älsklingstema, hvaröfver ändlösa variationer utfördes. Lifvet var en dans i månskenet, en "trollring", der sanning och lögn behandlades à la Bosko. Att konstnärssamvetet lät höra sin röst hos skaparen af Jagtslottet, förspörjes redan af Juhani harmfulla ord under den poetiskt sköna scenen i grufvans schakt. "Jag teg, ty jag hade intet att berätta er. Jag kunde känna att ert kram var ett intet, men jag
