Sida:C. J. L. Almquist såsom Nyromantiker.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

8

dessa serafiska grannlåter hörs ett förspel till går an-melodien. I sändebrefvet från Leonard visar sig en ganska stark frivolitet. "Snart er vi i Peder Madsens Gang, snart i Himlen." Herr Hugo Hamilkar har hört österländska sagor, predikningar, jagthistorier och otaliga andra saker; några teatraliska föreställningar borde nu arrangeras, men ej på vanligt sätt. Ett slags sjungande tableaux vivants anordnas bakom ett flor (af olika färg alltefter sångens grundstämning). I dessa "Songes" deltar Jungfru Maria, lyssnande till öfverjordisk musik och sjelf qvädande: Herre Gud hvad det är vackert, att höra toner af en salig ängels mun! Herre Gud, hvad det är ljufligt, att dö i toner och sång! Stilla rinn, o min själ, i floden, i dunkla, himmelska purpurfloden: stilla sjunk, o min sälla ande, i gudafamnen, den friska, goda." — Scenen vexlar: madonnan försvinner, det stora blothuset i Sigtuna skymtar fram; en Sång till Menniskooffret uppstämmes. Derpå ledsagas vi till stranden af Eufrat. Repertoaren lider just ej af enformighet. Och blott en half menniskoålder låg imellan sådana fyrverkerier och reflexionspoesiens säfliga gång, den tid då man med uppriktigt hjerta gladde sig åt Oden, Thilda och Pompé, eller andäkteligen lyssnade till Predikarens förmaningar. Men — som Kierkegaard säger[1] — “Verden gik i Barndom, den måtte forynges. Forsåvidt var Romantiken velgjörende. Der går en kjölig Luftning, en forfriskende morgenluft fra Middelalderens Urskove eller fra Grækenlands rene Æther gjennem Romantiken; det löber Spidsborgerne koldt ned ad Ryggen og dog er det nödvendigt for att fordrive den dyriske Uddunstning, i hvilken man hidtil åndede.” — Denna “kjölige Luftning”, denna “forfriskende Morgenluft” inandas vi i fulla drag i Törnrosens Bok, en den nya kultens oförfalskade kodex, der inspirationen — poesiens gudomliga inspiration — glänser fram bland alla

  1. Om Begrebet Ironi med stadigt Hensyn till Sokrates. Kjöbenh. 1841. sid. 323. Nyss använde vi ett uttryck som också återfinnes här, sid. 325.