bisarra hugskott. Det förefaller ofta som om förf. funnit behag i att riktigt intrassla berättelsens trådar; upplösningen bekymrar honom föga, någon deus ex machina fins i värsta fall alltid till hands. Den bekanta formeln: “så jag målar, ty så roar mig att måla” tycks vara ledande principen. I inledningen till Skällnora Qvarn säges: “denna min vandring ute i landskaperna hade, i likhet med alla mina öfriga, ingen annan afsigt, än att njuta nöjet deraf: och det var lika mycket hvarthän jag kom.” Den största sorglöshet är också rådande i kompositionen; de orimligaste saker uppdukas och då förf. genom sin beundransvärda framställningskonst hardt när gjort dem rimliga, ljuder ett skallande skratt öfver vår oskuldsfulla uppsyn; Almqvist var sällan vid bättre lynne, än under experimenterna med den sofvande Brita. En och annan episod drages imellertid allt för mycket ut på bredden — t. ex. slagsmålet mellan de båda mjöltjufvarne — intresset aftar i betydlig grad, oaktadt den förträffliga teckningen af de lägre folkklassernes lif (dock möjligen i dubbel bemärkelse sedt från dess nattsida) oaktadt natursanningen hos de à la Teniers tecknade personagerna (t. ex. den lilla hopfallna gumman — mjölnarfrun — som, oupphörligt läsande: “Herren välsigne oss och bevare oss!” med ett talgljus upplyser krigsskådeplatsen). Till slut griper den blinda tillfälligheten alltför störande in i händelsernas gång. Hade Jan Carlsons döda kropp af forsens svall blifvit inslungad i qvarnverket, hade maskineriet derigenom stannat, skulle vi spårat en nemesis divina i stället för en ödets sällsamma skickelse. Hela den långa förklaringen öfver underverket med fogeln gör ej tillfyllest; det är och blir en omotiverad slump. I poesiens verld äro dock lagarne lika orubbliga, lika eviga, som i den verkliga verlden, och en grundlag inom den förra är, att icke begå något våld mot den poetiska sanningen. En oeftergiflig fordran på ett poetiskt konstverk är helgjutenhet; det måste strängt hålla sig inom sin sfer.
