wingar och lår blifwa qwar wid ryggskråfwet, hwilket noga bör observeras, at det ej går sönder, utan får behålla sin ricktiga skapnad: sedan giöres en fin ragout på följande sätt: Tag små skuren skinka i tärningar med både fett och magert, och koka henne något uti kiöttsåppa; när den är inkokad, så strös litet hwettemiöl derpå, men röres flitigt til des det blifwit gulbrunt, då slås brun couli dertil, och när det kokar up, lägges alt det kiöttet til som suttit på fogel-bröstet, hwilket först bör wara skurit i små tärningar tillika med förwäld kalfbris lika smått, samt skurna förwälda murklor, litet muskottblomma och några strimmor af citron-skal, och låter altsammans stå at sakta stufwas: När kiöttet är mört, så lägges et skiedblad capris dertil, och sedan ställes Ragouen at kalna. Då bör det wara en samblig sauce: Tag sedan af den giorda farcen och klappa ut skifwor, lägg dem uti fogelskråfwet och ställ af samma farce på sidorna, dock så at det håller tilhopa och ingen öpning är emillan, då den kalla Ragouen lägges sedan deruti, stryk åter öfwer af farcen, men ackta at intet hål är hwarigenom såppan rinner ut; när denna farce är öfwerstruken, bör det se ut som en riktig fogel: Smörg då et fat eller pankakspanna, lägg honom deruti och lät gräddas i ugnen, men så snart han litet styfnar utan uppå, så stickes några hål i bröstet med en fin gaffel, så at immen kan gå ut, och när han då är mäst fullbakad, tages han ut at kalna: då lägges öfwer honom en sådan deg som til tårtor, hwilken kaflas ut, krusas efter behag, och gräddas sedan i ugnen. Denna deg bör ej räcka längre neder, än
