Sida:Carl Georg Brunius, Gotlands konsthistoria (1864-1866).djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
215

I södra sidomuren af korets vestra hvalfafdelning finnes en rakbetäckt ingång till en trappa, som uppgår längsigenom tillbyggnadens östra sidomur och har åt söder en rund ljusöppning. Denna trappa, hvilken sedan sträckt sig genom södra sidomuren åt vester och uppledt på takhvalfven, är numera nära dess öfra ända igenmurad.

Hela byggnaden framter socklar, hörnstycken, omfattningar och bågar af finhuggen kalksten samt yttre och inre murytor af vältuktad sådan. Alla takhvalf ha bestått af kalkflisor. Tornet, långhuset och koret äro samtidigt uppförda i yngre rundbågs- med lindrig öfvergång till äldre spetsbågsstil. Kyrkan tyckes vara föga yngre än S. Maria. Enär tornets tre sidor omgifvits af rymliga gallerier och deröfver ses gluggar, måste man ärnat detsamma till beskydd mot anfall. Härvid bör dock anmärkas, att ett dylikt torn tvifvelsutan uppstått förrän staden fick sin ringmur ; ty sedan var ett sådant föga gagnelikt såsom försvarsverk.

Vapenhuset, som består af tuktad kalksten, röjer en enkel spetsbågsstil, och det härrör, såsom det tyckes, från den sednare medeltiden. Detta vapenhus, hvilket är det enda på Gotland, har troligtvis blott tjenat till en förplats, hvarföre der finnas flere sittnicher.

Korets norra tillbyggnad har måhända tillkommit på samma gång som kyrkan. Å korets norra sidomur vid dess vestra ända ses de igenmurade bågöppningarne till norra tillbyggnadens öfra afdelning, men der förmärkes intet spår efter något fönster. Tillkyggnaden å korets södra sida är allraminst hundra måhända nära tvåhundra år yngre än kyrkan. Bågöppningen till koret är mycket spetsig. En likadan anordning har