det vill säga att hämnas; personen i fråga har nu visserligen blifvit förolämpad, men icke skymfad. Samma sak styrkes af ett annat exempel: någon står och vänder ryggen till, en annan kommer och pryglar upp honom, och, i samma ögonblick som han det gjort, tager han till flykten utan att invänta den andre, och denne skyndar efter honom utan att upphinna honom; mannen som fick stryk har lidit en förolämpning, men ingen skymf, ty en skymf måste vidhållas. Om däremot den öfverfallande, ehuru han gjorde öfverfallet lömskt, droge sitt svärd samt lugnt stannade kvar och trotsade sin motståndare, då vore den som fått stryk på en gång förolämpad och skymfad: förolämpad, emedan han blifvit förrädiskt öfverfallen; skymfad, emedan den som slagit honom icke vändt ryggen till, utan med fast mod stannade kvar och stod till svars för sin gärning. Således kan jag enligt de strängaste envigeslagar känna mig förolämpad, men icke skymfad; ty kvinnor och barn kunna ej kränka någons ära, de hafva därför ingen anledning att fly och kunna icke hålla stånd; och på samma sätt är det med dem som ägnat sig åt kyrkans tjänst; dessa trenne slags människor sakna både anfalls- och försvarsvapen, och därför, ehuru de af naturen hafva förpliktelse att försvara sig, är det icke deras sak att angripa någon[1]. Och ehuru jag för en stund sedan sade att jag kunde känna mig förolämpad, så säger jag nu: nej, på intet sätt; ty den, som själf icke kan skymfas, han kan ännu mindre skymfa någon annan. Af dessa skäl bör jag icke lägga på sinnet och lägger ej heller på sinnet de förolämpningar, som den här enfaldige karlen tillfogat mig med sina ord; jag kunde blott hafva önskat att han stannat en stund, så att jag fått upplysa honom om i hvilken villfarelse han befinner sig, då han tror och påstår att det hvarken funnits eller finnes vandrande riddare i världen; hade Amadís eller någon af hans oräkneliga efterkommande hört något sådant, så vet jag att det icke skulle hafva bekommit hans Nåd väl.»
— »Ja, det svär jag på, sade Sancho; de hade gett honom ett hugg, så att de klufvit honom midt itu ända uppifrån och ned som ett granatäpple eller en öfvermogen melon. Jo, de voro just de rätta att tåla dylika gliringar! Min själ är jag inte öfvertygad att, hade Rinaldo af Montalban hört den lille karlen tala på detta sätt, så hade han gett honom en munfisk så, att han inte talat mera på tre år; ja, han skulle bara ha gett sig i lag med dem, så hade han nog fått se huru han sluppit ifrån dem!»
- ↑ Detta ställe får vanligtvis passera oanmärkt af både öfversättare och kommentatorer, men det är dock ett af de svåraste i hela D. Quijote, emedan texten, ehuru den i formelt hänseende är nästan oklanderlig, dock ger en mening, som af flera skäl icke kan antagas hafva varit den som författaren velat uttrycka. Den ursprungliga lydelsen är denna: Segun las leyes del maldito duelo, yo puedo estar agraviado, mas no afrentado, porque los niños no sienten, ni las mujeres, ni pueden huir, ni tienen para qué esperar, y lo mesmo los constituidos en la sacra religion, porque estos tres géneros de gente carecen de armas ofensivas y defensivas, y, así, aunque naturalmente estén obligados á defenderse no lo están para ofender á nade, hvilket af A. L. tämligen troget öfsättes sålunda: »Enligt lagarna för det fördömda enviget kan jag anse mig förolämpad, men ej skymfad; ty kvinnor och barn kunna hvarken fly eller stanna kvar, och likaså de andliga, emedan dessa tre slags människor likaså litet hafva anfalls- som försvarsvapen; och, ehuru de af naturen äro förbundna att försvara sig, äro de det ej att angripa.» I denna text och denna tolkning falla genast genast följande omständigheter i ögonen såsom högst besynnerliga: 1) att D. Quijote talar om det förbannade enviget, han som dock måste anse enviget såsom tillhörande sin riddareplikt; 2) att kvinnor och barn sägas kunna hvarken fly eller stanna kvar: och 3) att de, liksom äfven de andliga, ej äro förbundna att angripa, ty kan väl någon egentligen sägas vara förbunden att angripa en annan? Detta med afseende på meningen, och härtill kommer ytterligare att ordet para i originalets sista bit icke passar till det föregående obligado, ty det heter estar obligado á hacer algo, men icke para hacer algo. Af alla dessa anledningar synes det nödvändigt att här något plåstra med texten, huru mycket man än i allmänhet må draga sig för en sådan operation. Jag har följaktligen antagit Hartzenbusch’s förslag att läsa mas fino för maldito samt ofenden för sienten, hvarjämte jag för egen del tror, dels att orden pueden (framför huir) och tienen para que (framför esperar) råkat byta plats, dels att ordet lo framför están bör utgå, hvarigenom förbindelsen med obligado löses. Dessa förändringar, isynnerhet de båda sista, kunna ingalunda kallas väldsamma, helst när man tager i betraktande att det är ovisst, huruvida Cervantes någonsin hade tillfälle att själf gå igenom sin färdigskrifna text eller läsa ett korrektur därpå, och visst är att man på detta sätt får god mening, ehuru man får, liksom Hartzenbusch, bedja om ursäkt därför hos »beundrarna af sådant som ej kan begripas».
