282
Hertiginnan höll på att förgås af skratt, då hon hörde Sancho tala, och i hennes tycke var han ännu lustigare än hans herre; och på den tiden funnos många som hade samma mening.
D. Quijote lugnade sig omsider, och måltiden slutades. Medan bordet afdukades, inträdde fyra tärnor, den första med ett silfverbäcken, den andra med en handkanna, likaledes af silfver, den tredje med två snöhvita, rikt prydda handdukar öfver axeln, och den fjärde, som hade ärmarna uppkaflade ända till armbågen, höll i sina hvita händer (ty det är klart att de voro hvita,) en neapolitansk tvålkula. Tärnan med handfatet steg fram och trädde det med ädel och obesvärad hållning under D. Quijotes haka; utan att säga ett ord och förundrad öfver en dylik ceremoni, antog denne att det vore brukligt där i trakten att i stället för händerna tvätta skägget, och följaktligen sträckte han fram hakan så långt han kunde. Genast började kannan att regna vatten öfver honom, och tärnan med tvålen skyndade sig att tvåla in hans skägg och öfverhöljde med snöhvitt lödder (ty så hvitt var det,) icke blott skägget, utan den undergifne riddarens hela ansikte tillika med ögonen, så att tvålskummet tvang honom att tillsluta dem. Hertigen och hertiginnan, som ej visste af allt detta, stodo och väntade på att få se huru denna ovanliga skäggtvättning skulle sluta. Sedan den barberande tärnan insmort honom med ett handtjockt lager af lödder, låtsade hon som om vattnet tagit slut för henne, och befallde henne med handkannan att hämta in nytt; señor D. Quijote gåfve sig nog till tåls så länge. Den andra gick, och där satt nu D. Quijote med ett det besynnerligaste och mest skrattretande utseende man kunde tänka sig. Alla de närvarande, och de voro många, stirrade på honom, och, när de nu sågo honom med hans halfalnslånga, mera än vanligt solbrända hals, slutna ögon och skägget fullt af tvål, var det ett stort under och en sällsynt själfbehärskning att de förmådde kväfva sitt löje. Tärnorna, som tillställt skälmstycket, stodo med nedslagna ögon och vågade icke se på sitt herrskap; hos det hertigliga paret kämpade vrede och skrattlystnad, och de visste icke för hvilketdera de skulle besluta sig, antingen att bestraffa flickornas dristiga tilltag eller belöna dem för det nöje de erforo genom att se D. Quijote i en dylik belägenhet. Ändtligen kom tärnan tillbaka med kannan. D. Quijotes tvättning afslutades, och därpå kom flickan som bar handdukarna allvarligt och lugnt fram och torkade honom. Sedan gjorde alla fyra sam-
