284
eeftersom han tycktes äga ett godt minne, tor henne skildra och beskrifva fröken Dulcineas af Toboso skönhet och anletsdrag, ty, efter hvad ryktet hade att förkunna om hennes behag, tog hon för afgjordt att Dulcinea måste vara den skönaste varelse på jordens rund, ja, i hela la Mancha.
D. Quijote uppgaf en suck, då han hörde hertiginnans önskan, och sade: »Om jag kunde slita hjärtat ur kroppen på mig och lägga det på ett fat här på bordet inför Eders Högvälborenhets ögon, så skulle min tunga befrias från mödan att skildra hvad tanken knappt mäktar fatta, ty Eders Excellens skulle få se henne fullständigt afbildad i mitt hjärta. Men hvartill gagnar det väl att jag nu skulle begynna att prick för prick och drag för drag teckna och beskrifva den oförlikneliga Dulcineas skönhet, då detta är en börda ägnad för andra skuldror än mina, ett värf med hvilket en Parrhasii en Thimantes’ och Apelles’ pensel samt en Lysippi mejsel[1] borde sysselsätta sig för att måla och inrista henne på duk, i marmor och metall, och den ciceronianska och demosteniska vältaligheten för att prisa henne!»
— »Hvad betyder demostenisk, señor D. Quijote? frågade hertiginnan; det är ett ord som jag aldrig i mitt lif har hört.»
— »Demostenisk vältalighet, svarade D. Quijote, betyder detsamma som Demostenes’ vältalighet, alldeles som den ciceronianska betyder Ciceros, och dessa voro världens båda största vältalare.»
— »Så är det, sade hertigen, och ni var litet tankspridd vid den frågan. Men señor D. Quijote skulle göra oss ett stort nöje, om han ville skildra henne för oss; ty äfven om det blir blott i flyktiga drag och konturer, skall säkerligen hennes bild framträda sådan, att de skönaste damer måste afundas henne.»
— »Det skulle jag för visso göra, svarade D. Quijote, om hon icke utplånats ur mitt minne genom den olycka, som nyligen hände henne och som är sådan, att jag snarare skulle vilja begråta än beskrifva henne. Ty Eders Högvälborenheter skola veta att, när jag för några dagar sedan begaf mig åstad för att kyssa hennes händer och mottaga hennes välsignelse, nådiga behag och orlof till denna min tredje utfärd, fann jag i hennes person en annan än den jag sökte; jag fann henne förtrollad och förvandlad från prinsessa till bondflicka, från skön till vederstygglig, från ängel till djäfvul, från ljufligt doftande till förpestad, från finbildad till obelefvad,
- ↑ Af dessa grekiska konstnärer voro de tre förstnämnda målare, medan Lysippus arbetade i marmor och metall. Plinius berättar, att Alexander den store förbjudit andra än Apelles och Lysippus att afbilda honom, — Ordet buril, som numera användes blott om grafstickeln, betydde på Cervantes’ tid äfven mejsel.
